Kim Petras

Kim Petras, 16 år- Yngsta personen någonsin att gå igenom könskorrigering, operationer och allt. Vad kan jag säga mer än ett stort grattis! Hon har fått ta hormoner sen hon var 12, ingen testosteronisering i sikte här. Hon slapp gå igenom fel pubertet (en erfarenhet som jag aldrig vill återuppleva).

Hon håller på med musik och har ett kontrakt med ett skivbolag, och dessutom en blogg! Det gör mig väldigt glad, att hon är så ung och framgångsrik, trots att hon råkar vara en transsexuell tjej (eller f.d. beroende på hur hon ser på saken), Eftersom jag vet att världen inte är av det mest öppensinnade slaget.

"I know that because of my past people will always bring up the subject, I can't get away from it. But I hope that one day I might be better known for my music than for my past."

Jag har svårt att inte vara lite avundsjuk. Men what the heck, vissa transitionerar när de är över sjuttio, jag är bara 17, det är jävligt småsynt av mig.

Skägg

Det första fotot på mig själv som jag lägger ut på nätet någonsin. Nu bara väntar jag på att se det dyka upp i något skumt sammanhang någon annanstans, som jag hört talas om kan hända.^^

Jag höll på att fotografera mig själv idag för att ha ett foto till min profil på Qruiser. Jag kände nämligen inte direkt för att ha en gammal bild eftersom senaste gången jag blev fotograferad var för ett år sen. Och jag ogillar verkligen att se på bilder av mig själv från den tiden.

Bestämde mig även för att testa runt lite, och målade dit det skägg jag skulle vilja ha om jag fick välja. Kommer nog dröja några år innan jag kan skaffa det på riktigt, så under den tiden kommer jag att fortsätta vara en släthyad pojke. Inte för att jag planerar att ha skägg hela tiden när jag väl kan, men jag vill gärna ha möjligheten.

Om någon undrar hur man får den där perfekta slöa zoombieblicken, är svaret för lite sömn.

Det här är ett av de bästa fotona på mig jag någonsin sett, kanske för att det känns mer som jag än vad jag ser i spegeln varje dag. Jag blev så nöjd med fotot att jag kände att jag ville vissa det för någon, och eftersom jag inte riktigt kan gå och vifta med det öppet hemma än, så tyckte jag att jag kunde publicera det här.

IS

Det här är mangan som inspirerade mig när jag kom ut inför min klass. Den handlar om människor med intersexualism, och den öppnade mina ögon inför ämnet, eftersom jag innan aldrig riktigt hade hört talats om det förut (tack, jäkla samhälle för det). Den tredje, och avsevärt längre historien, som börjar i volym två, är den som jag på många punkter kan identifera mig själv i, och är den som gav mig idén om att skriva ett papper som jag kunde dela ut. Den handlar om Haru, som vad jag förstått har ovatestis (vet inte om det finns ett svenskare ord, så okunnig är jag) alltså både vävnad av äggstockar och testiklar. Hans föräldrar bestämmer att han inte ska opereras (alltså inte opereras vid födseln för att försöka platsa in bättre i kvinna eller man, en praxis som jag tycker är absurd, det borde vara individens val när de blivit lite äldre om de vill operera sig på något sätt eller inte, och samhället som borde lära sig att veta bättre), även om testikelvävnaden i hans kropp blir tvungen att tas bort av hälsoskäl, men som bokfört kön väljer de flicka (eftersom det inte finns något val än att välja). Haru växer upp bland människor som vet om att han är intersexuell och han identifierar sig själv som kille, (även om kroppen till det yttre mestadels är feminin, och han har t.om. menstruation i ett par år), men det uppstår problem sen när han ska börja på High School, eftersom han är registrerad som tjej, så därför blir han tvungen att skriva in sig som det. När han börjar så vågar han inte berätta att han är intersexuell, annat än för de närmsta vännerna, och det leder till komplikationer, och han får en pojkvän som tror att han är tjej bland annat, men till slut så bestämmer sig Haru för att berätta för klassen och skolan om intersexualism och sig själv, och säger att han upplever sig själv som kille. Haru betyder "vår" (årstiden) och är könsneutralt, även om det verkar som att det är vanligare bland killar. Jag tänkte först skriva mer, men jag bestämde mig för att det blev för långt. Jag kanske gör det i ett annat inlägg. (Länk till mangan)

Prayers for Bobby

Jag kunde inte låta bli att gråta när jag såg den här trailern, som den känsliga person jag är, spela lite pampig och vacker musik tillsammans med ett tragiskt livsöde och jag gråter. Jag tänker på alla de HBTQ-ungdomar som mår psykiskt dåligt och begår självmord, mycket på grund av omgivningens oförståelse och fördömande. Den där filmen tänker jag lugnt se, även om den fokuserar på Bobbys mamma, som kom till insikt om att hon gjort fel. Det är för tragiskt att hennes son blev tvungen att ta självmord först. Videon hittade jag tack vare Yukis blogginlägg om filmen och boken (älskar musiken på hennes blogg^^)

Tillgänglighet

För ett tag sen när jag åkte tunnelbana, så hjälpte jag till att lyfta in en rullstol i tåget. Som den asociala drummel jag är så tittade jag inte någon i ögonen, så de (mannen i rullstolen, hans assistent och de andra omkring) verkade tycka att jag var lite knäpp, men strunt i det. Sanningen var att jag skämdes, skämdes över att vara i en kropp som jag kan röra mig ganska obehindrat i (att jag sedan inte har något vidare förhållanden till den eftersom den känns fel, är en annan sak), skämdes över att ha sådana jäkla förmåner att jag kan gå av och på bussar och tåg utan problem, att jag kan ta mig fram så gott som överallt, att alla hus, toaletter, går att användas utan problem, bio, resturanger...listan går att göras lång. Dessutom skäms jag över min ganska stora okunskap när det kommer till vilka olika funktionsnedsättningar människor kan ha, även om jag försöker att läsa på. Det borde göras något åt det, tillgänglighet borde vara en självklarhet för alla, utan krångel. Dessutom borde resurser läggas ned i skolan på att ta upp människor med funktionsnedsättningar i ett historiskt perspektiv, samt problem i dagens samhälle. Folk kommer undan alldeles för lätt utan att behöva reflektera över sådana frågor, eftersom de själva inte har besvär. Och nu har jag skrivit ett meningslöst inlägg i en blogg om det hela istället för att gå ut och göra något, jag känner mig ganska patetisk.

Hemsida- Handikappförbundens samarbetsorgan