Vad jag skulle vilja säga

Kära mamma

Utredningen är inte till för att du ska få terapisamtal där du kan välla ur dig din transfobi och alla dina små angelägenheter, som jag skulle kunna förklara om du bara pratade med mig, de är till för att jag ska transitionera. Att skriva att du är besviken på mig och på utredarna bara för att du inte har något att säga till om är löjligt.

Om du vill ha något att säga till om så skulle du ha engagerat dig mer i att vara en del i det hela, inte för att jag skulle vilja ha dig där, vad kan en människa som inte vill att jag ska transitionera fysiskt och som är helt okunnig på området tillföra mig som jag inte redan vet?

Vadå går för fort fram? Jag har väntat i två år nu på att få transitionera fysiskt, det är ganska lång tid, hur länge till tycker du att jag borde vänta med att vara mig själv bara för att du ännu inte kommit på vem jag är än? Du skulle säkert vilja hålla mig i utredningen för alltid, nej, du ville att de skulle förklara att jag inte var trans, men nu är du besviken för att de kom fram till att jag är transsexuell, de där doktorerna i sina rockar och med sina titlar, vars åsikt du tycker är viktigare än min egen.

Om du bara skulle öppna ögonen och se på mig, om du kunde förstå att jag redan lever i en deformerad kropp som gör mig till ett ingenting, en skugga i bakgrunden, inkognito bakom en falsk mask, och jag tar vad som erbjuds för att rätta till detta.

Jag är så trött på det hela att jag inte vet vad jag ska göra, skyller på mig själv som inte lyckats övertyga dig om att jag är kille, men vad kan jag göra? Jag vet inte vad jag ska göra.