Överkänslig?

Det är ett faktum att jag idag blev kallad hon av en bibliotekarie när jag skulle lämna igen några böcker, av en total främling, alltså, något som inte hänt mig på snart ett år. Jag kanske är för känslig, men det fick mig att tappa lusten till allting. Jag drev runt utan att kunna handla, eller kunna lugna mig. egentligen skulle jag ha gått till en lektion, men jag orkade inte ta mig dit längre. Jag mår illa, rent fysiskt, jag får uppstötningar när folk felkönar mig. Det enda jag kunde tänka på, och göra var hur äcklig  jag såg ut, hur mycket jag såg ut som en tjej. Jag såg bara framför mig hur alla dessa främlingar omkring såg mig som tjej, vilket de absolut inte får göra.

Jag är förbannad, för jag hade inte klippt mig på länge och var i valet och kvalet, eftersom jag vill ha längre hår, men inte till bekostnad av att inte bli sedd som kille, jag hade gjort en chansning och hoppats att testosteronet skulle kunna åtgärda det innan håret blev för långt, men uppenbarligen hade jag fel. Jag snubblade runt och tog mig till två frisörer, för jag stod inte ut med mig själv och behövde klippa mig genast, men de hade ingen tid över, så jag gick in i en sybehörsaffär och köpte en skarp sax. Sedan klippte jag själv av mig en massa hår hemma. Det ser inte snyggt ut, det är världens pottfrisyr, men det jag tänkte när jag var klar var att det inte gjorde något om jag ser ut som Rock Lees lillebror, bara jag inte blir felkönad. Det kändes i alla fall bättre efteråt. Just nu tänker jag vara hemma från skolan, tills jag mår bättre psykiskt, jag vill inte visa mig för en enda människa för tillfället.

Jag förtvivlar över att testosteronet tar sådan tid på sig innan man ser några fysiska förändringar, hur ska jag stå ut tills det börjar hända något? Det här slog törn på mitt självförtroende. Jag tog upp en kniv och funderade på om jag skulle göra illa mig själv, men jag tror inte att jag skulle klara något sånt. Den där delen av mig som säger att det enklaste vore att bara sluta existera, för att folk ändå inte kommer att acceptera mig som kille fick komma till tals igen, den som jag hoppats få slippa höra. Jag skulle vilja ha högre testodos, oavsett hur dåligt det är för kroppen, så kan det inte vara skadligare än det min hjärna gör mot mig just nu när jag tänker på hur jag ser ut. Det känns bra att vara på testo, men det här tog över den känslan av bekvämlighet, och nu vill jag helst gå och lägga mig i några månader tills klimatet är kallare och testot har börjat ge mer resultat utåt. Jag har börjat träna varje dag, för att bygga upp snyggare muskler, och jag har fått det på både armar och ben, men det som också hänt när fettet också minskat är att jag fortfarande har samma breda höfter, men med en smalare midja, gissa hur fel det känns, det känns helt åt helvete fel.

Jag är rädd för att aldrig få vara den feminina kille jag är utåt, att det alltid kommer att stå mellan att bli sedd som kille och vara femininare. Att jag kommer behöva dras med kläder från dressman och kortklippt hår resten av mitt liv för att bli sedd som kille. Jag önskar att jag var en cis kille, jag önskar det så mycket att det inte är klokt. Jag vill ha den lyxen, som de flesta cis killar har, att kunna uttrycka mig själv som jag vill klädmässigt och genom frisyren, utan att bli sedd som tjej, men jag kommer att vara kort och bredhöftad och androgyn, och det gör mig förtvivlad, jag vill inte vara androgyn på det sättet. Jag är inte säker på om det är värt besväret såhär, väntan på behandling, rädslan för att bli felkönad, kroppsavsmaken. Jag vet att jag är kille, jag behöver leva i den sortens kropp, och att jag aldrig skulle kunna leva som tjej, men frågan är om jag är tillräckligt stark för att orka leva som trans kille, det är så jobbigt.

Det jag måste tänka på är att om bara något år, om något år så är det nog inga problem, då kanske jag kan slippa oron att inte bli sedd som kille, för att min kropps ändrats så mycket. Tills dess får jag väl sitta inne och läsa, se på anime, träna och skriva bittra blogginlägg. Jag är glad att jag valde att ta ett år ledigt från studierna för att kunna transitionera fysiskt, det betyder att social interaktion kommer att ske på mina villkor efter att skolan är slut det här året. Om några dagar har jag nog lugnat mig, men just nu mår jag inget bra.