Är det bara jag som oroar mig?

Jag oroade mig för ett tag sen vid tanken på framtiden. i rättare sagt min framtid som homosexuell kille i en homofobisk värld. Jag har gråtit av förtvivlan, skakat av vrede. Över små saker, bäckar, som byggs upp till en å, som utökas till en flod.

Över tanken på det där darrande ögonblicket av tvekan i vissa samtal och situationer som jag antagligen kommer att uppleva resten av mitt liv, den där tvekan som en hetero, (och/eller monoamorös) person aldrig behövt känna. Ska jag nämna att jag har en eller vill ha en pojkvän (som det blir i mitt fall) för arbetskollegor, för folk jag träffat, främlingar som jag lär känna , eller ska jag komma med undanflykter, låta bli att säga namn eller pronomen? Ska jag komma ut ur garderoben andra byggde omkring mig och riskera att andras bild av mig rasar, eller ska jag ljuga, och förneka en så vardaglig, men ändå så viktig sak, som vem jag är ihop med, eller vill bli ihop med?

Ifall jag säger något kanske personerna visar att det inte gör något, kanske tycker att min homosexualitet inte är någon stor sak. De har fel! Det är en stor sak. Inte för att jag vill att det ska vara det, utan för att världen gör det till det. För att jag inte kunde ha en aning om hur de skulle reagerat, för att jag kände det där ögonblicket tvekan som jag aldrig skulle känt inför att nämna min ålder, eller att min favoritfärg är blå.

För att de inte behöver oroa sig för var de ska åka någonstans i världen på grund av att deras partner har samma kön som de själva, eller för att de blir kära i någon med samma kön (eller i vissa fall bli kär i en person av det kön andra tolkar en att tillhöra). Inget land förbjuder särkönade förhållanden. Det kan finnas otaliga regler, restriktioner och förbud kring annat i förhållandet, men inte själva heterosexualiteten (eller den förmodade heterosexualiteten hos en bisexuell i ett särkönat förhållande) i sig.

För att de inte behöver oroa sig för att boka ett rum för två personer med dubbelsäng på ett hotell eller vandrarhem, och riskera att bli otrevligt behandlade när personalen märker att de har samma kön.

För att de inte behöver förneka sin sexualitet och sexliv resten av sitt liv för att få fortsätta donera blod (vilket förhoppningsvis inte blir aktuellt i Sverige längre).

För att de inte behöver oroa sig för sin säkerhet för att de kramar, kysser eller håller personen de älskar i handen på en plats där någon annan kan råka se.

Och så vidare.

Kanske oroar jag mig för mycket, kanske blir det inte så jobbigt som jag föreställer mig. Jag vet inte, men jag blir frustrerad av blotta tanken. I framtiden vill jag med självklarhet kunna ropa ut till hela världen vem min pojkvän är, vissa denne hur mycket jag älskar honom genom att kramas och hålla hand, kunna berätta vilka personer jag tycker är attraktiva och snygga ifall jag vill. Jag tror inte att jag är den enda som oroar mig, men det känns som jag skulle vilja prata med eller läsa om andra personers upplevelse, om hur det är.