Jag och min kropp

Jag är mitt uppe i puberteten. Jag älskar min kropp, att följa minsta lilla förändring, vakna upp och plötsligt märka att något nytt har hänt. Att säga det känns otroligt. Jag har börjat att gilla min kropp, jag?

I början var jag jättenervös att testo skulle vis sig vara fel, trots allt, för då skulle det inte funnits något könshormon som var rätt för mig, och i början var jag tvungen att reda ut en liten kris inom mig själv, att min kropp antagligen aldrig kommer att vara som en cis killes vad jag än gör, och sörja att jag inte fick uppleva vissa tider av mitt liv och samtidigt bli sedd som kille. Men tiden flyter på och det blir bara bättre och bättre för varje gång jag tar en spruta. Jag är otroligt tacksam för det. Det finns ett helt liv kvar att vara mig själv

Förut, för många år sen, trodde jag jag visste hur det var att ha accepterat sin kropp. Jag visste inte hur fel jag hade. Då hade jag inte kommit till rätta med den, jag hade bara slutat bry mig om att se den överhuvudtaget, jag var likgiltig, orkade inte hata den längre, men brydde mig inte om den heller. 

Det är en sådan här pubertet alla borde få uppleva, både cis och transpersoner, en pubertet som känns rätt för dem. Kanske är det så här många cispersoner känner? Kroppen är där som en favoritfotölj man kan luta sig tillbaka i. Den kanske är ful, sliten eller konstig form, men den är där och den är bekväm att sätta sig i.

Jag vet inte vad kön är, jag vet inte vad transsexualism är, inte heller vad det innebär att vara en man, och tror inte att jag kommer hitta ett svar på de frågorna, men jag behövde en kropp med högre dos testo än den själv kunde producera, och jag är en man, det är det ord som bäst beskriver mig, och jag gillar det.  

Testosteron löste inte alla mina problem, den löste ett, men det var rätt problem, den kroppsliga könsdysforin. Inte sagt att jag fortfarande inte har vissa problem med min kropp, men det är inte likadant längre. 

Allmänt

Jag har satt upp en läxa till mig själv att inte nämna att någon är trans om det inte är relevant. Det brukar jag inte göra i cispersoners sällskap, för det är inte deras angelägenhet, men måste försöka göra det annars med, eftersom jag känner att jag inte vill bidra till att behandla trans kvinnor och trans män annorlunda än cis kvinnor och cis män, kanske borde jag ta upp vanan se till att nämna att folk är cis på samma sätt som jag nämner att folk är trans, problemet är att jag inte kan veta vilka som är cis. Det är något jag ska fundera på i alla fall. 

Mitt behov av att skriva är inte lika stort som det var förut, därför var det ett tag sen jag skev något här. Jag har flutit runt och känt mig lycklig i mig själv, och känt mig mer tillfreds i min kropp större delen av tiden. Det finns alltid dalar och kullar, men jag är nöjd just nu och har inte så mycket att säga.  Jag har för tillfället sluppit undan de känslor jag brukade ha, ensamhet, oduglighet och förtvivlan, och jag hoppas att de fortsätter att hålla sig borta. Jag kan se tillbaka på saker jag skrivit, och känna att jag inte kan identifiera mig med dem som förut. Jag tänker unna mig själv att vara lite lycklig. 

Jag gör roliga saker med min röst och njuter över hur den ändrar sig, jag kan låta som ett monster, eller en tjur, eller kasta mig mellan tonlägen. Min mamma hatar att lyssna på det, men det struntar jag i. Det har blivit enklare att komma ner när jag sjunger också. 

Har äntligen berättat att jag är trans för hela släkten med ett undantag, och det har gått tämligen bra, men vet inte än hur de kommer att bete sig i framtiden, hur det går med namn och pronomen. Jag har bestämt mig att aldrig mer tiga och låta mig felkönas eller felbenämnas i tystnad utan att berätta eller rätta folk, jag har fått nog av att kompromissa på den punkten. Har fått nog av att bry mig om ifall folk accepterar det eller inte, om de inte ställer upp, behöver jag dem inte i mitt liv. Det är ändå bara föräldrarnas bekanta som inte vet, alla mina bekanta vet eller har aldrig känt mig under något annat namn än mitt, och som kille.

Överkänslig?

Det är ett faktum att jag idag blev kallad hon av en bibliotekarie när jag skulle lämna igen några böcker, av en total främling, alltså, något som inte hänt mig på snart ett år. Jag kanske är för känslig, men det fick mig att tappa lusten till allting. Jag drev runt utan att kunna handla, eller kunna lugna mig. egentligen skulle jag ha gått till en lektion, men jag orkade inte ta mig dit längre. Jag mår illa, rent fysiskt, jag får uppstötningar när folk felkönar mig. Det enda jag kunde tänka på, och göra var hur äcklig  jag såg ut, hur mycket jag såg ut som en tjej. Jag såg bara framför mig hur alla dessa främlingar omkring såg mig som tjej, vilket de absolut inte får göra.

Jag är förbannad, för jag hade inte klippt mig på länge och var i valet och kvalet, eftersom jag vill ha längre hår, men inte till bekostnad av att inte bli sedd som kille, jag hade gjort en chansning och hoppats att testosteronet skulle kunna åtgärda det innan håret blev för långt, men uppenbarligen hade jag fel. Jag snubblade runt och tog mig till två frisörer, för jag stod inte ut med mig själv och behövde klippa mig genast, men de hade ingen tid över, så jag gick in i en sybehörsaffär och köpte en skarp sax. Sedan klippte jag själv av mig en massa hår hemma. Det ser inte snyggt ut, det är världens pottfrisyr, men det jag tänkte när jag var klar var att det inte gjorde något om jag ser ut som Rock Lees lillebror, bara jag inte blir felkönad. Det kändes i alla fall bättre efteråt. Just nu tänker jag vara hemma från skolan, tills jag mår bättre psykiskt, jag vill inte visa mig för en enda människa för tillfället.

Jag förtvivlar över att testosteronet tar sådan tid på sig innan man ser några fysiska förändringar, hur ska jag stå ut tills det börjar hända något? Det här slog törn på mitt självförtroende. Jag tog upp en kniv och funderade på om jag skulle göra illa mig själv, men jag tror inte att jag skulle klara något sånt. Den där delen av mig som säger att det enklaste vore att bara sluta existera, för att folk ändå inte kommer att acceptera mig som kille fick komma till tals igen, den som jag hoppats få slippa höra. Jag skulle vilja ha högre testodos, oavsett hur dåligt det är för kroppen, så kan det inte vara skadligare än det min hjärna gör mot mig just nu när jag tänker på hur jag ser ut. Det känns bra att vara på testo, men det här tog över den känslan av bekvämlighet, och nu vill jag helst gå och lägga mig i några månader tills klimatet är kallare och testot har börjat ge mer resultat utåt. Jag har börjat träna varje dag, för att bygga upp snyggare muskler, och jag har fått det på både armar och ben, men det som också hänt när fettet också minskat är att jag fortfarande har samma breda höfter, men med en smalare midja, gissa hur fel det känns, det känns helt åt helvete fel.

Jag är rädd för att aldrig få vara den feminina kille jag är utåt, att det alltid kommer att stå mellan att bli sedd som kille och vara femininare. Att jag kommer behöva dras med kläder från dressman och kortklippt hår resten av mitt liv för att bli sedd som kille. Jag önskar att jag var en cis kille, jag önskar det så mycket att det inte är klokt. Jag vill ha den lyxen, som de flesta cis killar har, att kunna uttrycka mig själv som jag vill klädmässigt och genom frisyren, utan att bli sedd som tjej, men jag kommer att vara kort och bredhöftad och androgyn, och det gör mig förtvivlad, jag vill inte vara androgyn på det sättet. Jag är inte säker på om det är värt besväret såhär, väntan på behandling, rädslan för att bli felkönad, kroppsavsmaken. Jag vet att jag är kille, jag behöver leva i den sortens kropp, och att jag aldrig skulle kunna leva som tjej, men frågan är om jag är tillräckligt stark för att orka leva som trans kille, det är så jobbigt.

Det jag måste tänka på är att om bara något år, om något år så är det nog inga problem, då kanske jag kan slippa oron att inte bli sedd som kille, för att min kropps ändrats så mycket. Tills dess får jag väl sitta inne och läsa, se på anime, träna och skriva bittra blogginlägg. Jag är glad att jag valde att ta ett år ledigt från studierna för att kunna transitionera fysiskt, det betyder att social interaktion kommer att ske på mina villkor efter att skolan är slut det här året. Om några dagar har jag nog lugnat mig, men just nu mår jag inget bra.

Musik

Jag har alltid en tendens att bli förtjust i folkmusik av alla slag (och world, och new age), och nu har jag drabbats av ett plötsligt folkmusiknyck. Jag har aldrig någon aning om ifall folk lyssnar på min dåliga musiksmak eller inte, men jag tänker ändå göra ett videoinlägg med lite olika sorts folkmusik.

Först en riktig klassiker när det kommer till folkmusik och mig, jag har lyssnat på Akeboshi i mer än två år, och har fortfarande inte tröttnat på hans musik. Jag väntar förhoppningsfullt på att han ska släppa ett till album, även om jag inte vet hur det går för honom. Det senaste kom ut 2007.  Hans musikgenre har beskrivits som Indie j-folk, eller bara j-folk, eftersom jag är urdålig på att avgöra vilken genre musik är så kommenterar jag det inte.

Escaping the empty city that's colored in twilight

I walk alone, the sky's connected

Suddenly the wind that blew through, without a sound

Erased your voice

Suddenly in the rain that began to come down, without a sound

The world that has ceased begins to move

Amidst the scenery that passes by

Along with the endlessly repeating seasons

Even if the day comes to laugh and and say

"Nothing changed", I don't care

A road will be created behind me

Searching for a new wind today and tomorrow

I'll set off on a journey, yet again

The multi-colored birds passed by

The dry trees are dampened by the wind

I set off believing that something would change

Even now that day hasn't faded...

Suddenly the wind that blew through, without a sound

Dropped a single dry leaf

Suddenly in the rain that began to come down, without a sound

The world that has ceased begins to move

When I meet the setting sun, that I don't know

I'll find something unchanging

Without a sound, without a sound, on the dry leaves that lie thick

I tread, I tread, I walk

(wind blows, leaf falls, without a sound)

Jag håller med de som säger att folk och metal är en genialisk kombination, och tar därför King of the Fairies, av Waylander.

I domhan anseo nach bhfuil anseo

(In a world (here) that is not here)

I chnoic draiochta, ag conai go saor

(In a magical mountain, living freely)

Daoine alainn, tuatha de danann

(Beautiful people, tribe of Danu)

Is Ri Na Sidhe

(Exists the King of the Fairies)

Ri, Ri, Ri Na Sidhe

(The King, The King, The King of the Fairies)

Lord of the Dance, irländsk folkmusik


Loreena McKennits musik räknas uppenbarligen mer som world än folk, men det struntar jag i, jag vill ha med henne i alla fall.The Mummer's Dance.

When in the springtime of the year

When the trees are crowned with leaves

When the ash and oak, and the birch and yew

Are dressed in ribbons fair.

When owls call the breathless moon

in the blue veil of the night

When shadows of the trees appear

amidst the lantern('s) light.

We've been rambling all the night

and sometime of this day

Now returning back again

we bring a garland gay.

Who will go down to those shady groves

and summon the shadows there

And tie a ribbon on those sheltering arms

in the springtime of the year.

The sounds of birds seem to fill the wood

and when the fiddler plays

All their voices can be heard

long past their woodland days.

We've been rambling all the night

and sometime of this day

Now returning back again

we bring a garland gay.

And so they linked their hands and danced

'round in circles and in rows

And so the journey of the night descends

when all the shades are gone.

A garland gay we bring you here

And at your door we stand

Here's a sprout, well budded out

The work of our Lord's hand.

We've been rambling all the night

and sometime of this day

Now returning back again

we bring a garland gay.

Jag vet mycket väl vad "gay" betyder på gammal engelska, men ifall du tror att jag är mogen nog att inte flina varje gång hon sjunger det så tar du fel, och jag vet inte ens varför, låter som något en barnslig heterokille skulle skratta åt. Jag ursäktar mig med att jag flinar så fort "transition" eller "trans" kommer upp i andra sammanhang än transsammanhang också.

Sagan om den Bergianska trädgården

Idag var Sam och... Gollum ute på utflykt i Ithilien, denna kombination eftersom en av dem passade in på Sams beskrivning, knubbig och bärande all packning, och den andra förståeligt nog inte ville vara lilla gnälliga Frodo.

De såg några jättevackra bergskörsbärsblommor när de just kommit in i Ithilien.

Efter det gick de in i en trädgård med japanskt tema, där det fanns en fin bro.

Sam hade lagat en god bento åt dem båda till lunch, och den föll tursamt nog Gollum i smaken, som annars brukar vara rätt kräsen.

Sam ser ut som en blandning av Harry Potter och Dudley, och är även misstänkt lik en viss bloggägare.

Efter lunch hittade en brant väg uppåt som kanske skulle leda till honmonstrets håla. När de väl klättrat upp såg de att vägen blivit avspärrad av ett staket,så de blev tvugna att gå ner igen.

Sam fotograferade varenda kvadratmeter han såg. Tyvärr blev det så många vackra bilder att det skulle vara omöjligt att ha med alla i ett blogginlägg.

De tyckte att det var lite för kallt i Ithilien och gick därför in i en mer tropisk miljö, med häftiga jättenäckrosblad.

 Fiiin Kruka.

Det var fullt av vackra blommor inomhus med.

Efter det avrundade Sam och Gollum med hembakad choklad och banankaka som fika, och en liten bergstur, sedan åkte de hem.