"Har jag alltså nu officiellt diagnosen transsexualism?"
"Ja."
Så blev jag alltså officiellt diagnostiserad med rätt till testo för ett någon dag sedan. Det känns så otroligt skönt, jag var så orolig att det skulle dröja ännu längre och gå runt i ett halvår och må dåligt över att inte veta vad som pågick. Jag vill börja så fort som möjligt med att injicera testo. Rydelius tyckte även att jag skulle publicera serien jag gjort i en psykiatrisk tidsskrift för personal och liknande, eftersom han tyckte att den var avancerad, och det tänker jag nog göra, den var till från början för att utbilda cisfolk med, så den uppfyller bara sitt syfte om fler får läsa den.
Livet är alltså ganska bra just nu, även om jag har det väldigt kaotiskt på många plan, jag hinner inte med någonting, och ändå så gör jag inget viktigt.
lördag 20 mars 2010
tisdag 9 mars 2010
Vad jag lyssnar på just nu:
English translation:
I realize the screaming pain
Hearing loud in my brain
But I’m going straight ahead, with this scar
(Can you hear me) x3
(So am I)
Go ahead and forget, go ahead and stop feeling
(I) covered up (my) wounded heart
It’s fine if (I) get hurt, cause (I) don’t feel pain anymore
Even while dragging those feet along
(I) lost sight
of myself
the sound rose
and fell
Before (I) knew it, it was just the sound of the wind…
*Chorus
That comes to tell (me), follow the scar(s)
Before (you’re) crushed by the world
Do you remember? The sky of tears
That pain protected you
That pain is always protecting you
*End Chorus
More than a strength that doesn’t cause wounds, a kindness that can’t wound
Some part of that voice seems sad
Like undoing buttons, heart and body seperated
take grasp of (your) heart one more time
*Repeat Chorus
(Can you hear me) x7
(So am I)
(I’ve) found it, that crying voice
No doubt, that’s right, it was my own
All of it was for this moment…
(I’m) sure from the beginning, (you/I) always knew
(That I) wouldn’t ever let go of myself again
You noticed, a SIGN (signal) to you
That pain protected you
(I’ve) come to tell you, follow the scar(s)
If (you) do, there’s nothing more to fear…
Don’t forget okay? The reason for smiling
That pain protected you
That pain protected you
That pain is always protecting you
(Can you hear me) x3
(So am I)
tisdag 2 mars 2010
Ego
Jag älskar mig själv.
Jag är kreativ, smart och intellektuell, jag gör mitt bästa för att vara snäll mot andra.
Jag förtjänar respekt.
Det jag säger är ingen börda för folk att bära, jag kan säga intressanta och roliga saker.
Jag tycker inte synd om mig själv och är inte särskilt egoistisk, jag har anledning att klaga och vara irriterad på andra ibland.
Jag kommer ofta med bra ideér, och jag engagerar mig.
Det kommer att gå bra för mig.
Jag är modig och handlingskraftig när jag väl tar tag i något.
Jag är inte dum.
Det är inget litet steg för mig att skriva de här orden, jag som i en så stor del av mitt liv har känt ett så starkt självhat att jag inte vetat vad jag ska göra av mig själv. Fortfarande så tror jag inte på dem, mer än ibland, men jag övar mig. Att tycka om sig själv är något man måste lära sig, verkar det som. Jag har i alla fall blivit mycket bättre på det, nu kommer bara tvivlen, att jag inte är värd något, i små doser, och verkar bara vara när jag försöker göra något extra viktigt, att tala om någonting svårt, eller när jag är rädd att jag klivit över någon slags linje och är rädd att skrämma bort folk jag tycker om, vilket inte händer lika ofta som till exempel i somras, men det är jobbigt när de kommer.
Jag är kreativ, smart och intellektuell, jag gör mitt bästa för att vara snäll mot andra.
Jag förtjänar respekt.
Det jag säger är ingen börda för folk att bära, jag kan säga intressanta och roliga saker.
Jag tycker inte synd om mig själv och är inte särskilt egoistisk, jag har anledning att klaga och vara irriterad på andra ibland.
Jag kommer ofta med bra ideér, och jag engagerar mig.
Det kommer att gå bra för mig.
Jag är modig och handlingskraftig när jag väl tar tag i något.
Jag är inte dum.
Det är inget litet steg för mig att skriva de här orden, jag som i en så stor del av mitt liv har känt ett så starkt självhat att jag inte vetat vad jag ska göra av mig själv. Fortfarande så tror jag inte på dem, mer än ibland, men jag övar mig. Att tycka om sig själv är något man måste lära sig, verkar det som. Jag har i alla fall blivit mycket bättre på det, nu kommer bara tvivlen, att jag inte är värd något, i små doser, och verkar bara vara när jag försöker göra något extra viktigt, att tala om någonting svårt, eller när jag är rädd att jag klivit över någon slags linje och är rädd att skrämma bort folk jag tycker om, vilket inte händer lika ofta som till exempel i somras, men det är jobbigt när de kommer.
lördag 27 februari 2010
Cupcakes.
Idag har jag bakat cupcakes och bryggt en kanna te, och bjudit familjen på fika eftersom jag köpte en ny teservis igår och ville använda den så fort som möjligt. Den är vit med rosmotiv på och en ljusgrön kant.
Allting matchade tillsammans med, eftersom jag ville ha det så.. Teet var ros och aprikoste, och det luktade underbart. Jag gjorde tre olika sorters cupcakes, banan och choklad, med chokladfrosting (de bruna med hjärtan på), hallon med vit chokladfrosting (de vita med physalis på) och sedan blåbär med vaniljfrosting (de rosa).
De med blåbär var alla överens om att det var godast, det blev så bra kontrast mellan de lite syrliga bären och vaniljfrostingen. Servisen tycktes om av min pappa och han tyckte vill skulle köpa hela uppsättningen, inte bara koppar och fat, vilket jag är glad för eftersom jag själv valt ut det, så nu funderar jag på att köpa mer koppar och fat samt gräddkannan och tekannan.
Allting matchade tillsammans med, eftersom jag ville ha det så.. Teet var ros och aprikoste, och det luktade underbart. Jag gjorde tre olika sorters cupcakes, banan och choklad, med chokladfrosting (de bruna med hjärtan på), hallon med vit chokladfrosting (de vita med physalis på) och sedan blåbär med vaniljfrosting (de rosa).
De med blåbär var alla överens om att det var godast, det blev så bra kontrast mellan de lite syrliga bären och vaniljfrostingen. Servisen tycktes om av min pappa och han tyckte vill skulle köpa hela uppsättningen, inte bara koppar och fat, vilket jag är glad för eftersom jag själv valt ut det, så nu funderar jag på att köpa mer koppar och fat samt gräddkannan och tekannan.
fredag 19 februari 2010
Psykologibesök
Så fick jag äntligen besöka psykologen på Astrid Lindgrens. Jag pratade om hur frustrerad jag var över att det tog sådan tid. Det som alltid slår mig är hur dålig kontakt alla verkar ha med varrandra, ingen verkar ha koll på någonting. Vad var det för idé att skicka material från npf-utredningen och ungdomsmottagningen till Astrid Lindgrens, om jag ändå själv måste berätta vad som står i papprena?
Jaja, det var väl inte hela världen, mer än att det är väl roligt för henne att säga hur alla som gör utredningen är frustrerade över tiden. Vad tror hon? Hon borde själv testa hur det är att vara trans, så kanske hon förstår hur det är när saker tar fruktansvärt lång tid. Jag har vantrivts i min kropp i nästan sju år vid det här laget, är det så svårt att begripa att jag är frustrerad, att jag inte kan koppla av och bara leva mitt liv emellanåt? Transsexualism är ingen hobby, det är ett 24-timmarsjobb. Jag vet vem jag är, och jag fattar inte varför det ska ta så lång tid för dem att också inse vem jag är. Det är ju antagligen inte se som bestämt att det ska vara så rysligt lång tid, så det tjänar inte direkt till att bli sur på dem, men det är så onödigt.
Det är ironiskt att de tror att man inte vet någonting när man kommer dit, när det faktiskt är relativt enkelt att hitta sidor om transsexualism om man söker på google, men det är hur svårt som helst att hitta hur man ska göra som mindreårig och vilja ha utredning. Jag har väldigt svårt att tänka mig att man slumpmässigt lyckats hitta denna information utan att veta eller vara tämligen säker att man är trans, men om de nu vill ställa frågor som jag tycker är idiotiskt självklara, så visst.
Jag började naturligtvis gråta, så typiskt mig. Det var när hon pratade om hur lång tid utredningen skulle ta, och jag blev ledsen eftersom jag inte orkar vänta. Faktiskt är att jag inte vet hur jag ska överleva så länge. Jag får planera en överlevnadsstrategi. De fick i alla fall min självbiografiska serie, och jag hoppas att de läser den, den kanske kan hjälpa dem att se att jag är transsexuell, eftersom den innehåller vissa saker som är typiska.
Men nu har jag i alla fall en ny tid, så jag behöver inte känna den där ovissheten som plågade mig i höstas någon vecka framöver. Jag har i alla fall startat nu.
Jaja, det var väl inte hela världen, mer än att det är väl roligt för henne att säga hur alla som gör utredningen är frustrerade över tiden. Vad tror hon? Hon borde själv testa hur det är att vara trans, så kanske hon förstår hur det är när saker tar fruktansvärt lång tid. Jag har vantrivts i min kropp i nästan sju år vid det här laget, är det så svårt att begripa att jag är frustrerad, att jag inte kan koppla av och bara leva mitt liv emellanåt? Transsexualism är ingen hobby, det är ett 24-timmarsjobb. Jag vet vem jag är, och jag fattar inte varför det ska ta så lång tid för dem att också inse vem jag är. Det är ju antagligen inte se som bestämt att det ska vara så rysligt lång tid, så det tjänar inte direkt till att bli sur på dem, men det är så onödigt.
Det är ironiskt att de tror att man inte vet någonting när man kommer dit, när det faktiskt är relativt enkelt att hitta sidor om transsexualism om man söker på google, men det är hur svårt som helst att hitta hur man ska göra som mindreårig och vilja ha utredning. Jag har väldigt svårt att tänka mig att man slumpmässigt lyckats hitta denna information utan att veta eller vara tämligen säker att man är trans, men om de nu vill ställa frågor som jag tycker är idiotiskt självklara, så visst.
Jag började naturligtvis gråta, så typiskt mig. Det var när hon pratade om hur lång tid utredningen skulle ta, och jag blev ledsen eftersom jag inte orkar vänta. Faktiskt är att jag inte vet hur jag ska överleva så länge. Jag får planera en överlevnadsstrategi. De fick i alla fall min självbiografiska serie, och jag hoppas att de läser den, den kanske kan hjälpa dem att se att jag är transsexuell, eftersom den innehåller vissa saker som är typiska.
Men nu har jag i alla fall en ny tid, så jag behöver inte känna den där ovissheten som plågade mig i höstas någon vecka framöver. Jag har i alla fall startat nu.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
