Du kallade mig hon inför en annan lärare i torsdags.
Jag är en transsexuell kille, jag vill bli kallad det namn jag talat om att jag heter, och det pronomen folk ska använda om mig är han, vilket borde vara uppenbart, vad brukar man använda om killar? Vilket jag berättade i det papper jag med darrande hand räckte fram när jag började komma ut för folk, pappret som var så lätt i handen som fick mitt hjärta att kännas som en sten i bröstet av nervositet, pappret som du fick ta del av.
Min transsexualism har orsakat mig enormt lidande i mitt liv, delvis på grund av den frånvaro jag känt inför min kropp och livet i allmänt, men inte alls en obetydlig del på grund av omvärlden, som har så svårt att acceptera mig och förstå vem jag är.
Att förneka mig mitt namn och pronomen, de som jag själv valt åt mig själv, till skillnad från de flesta, lyckliga, okunniga, människor, som aldrig behövt tveka över vilket namn och pronomen de har, än mindre bekymra sig över något som transsexualism, är att delvis förneka min existens, och dessutom att inte respektera mig eftersom det inte var viktigt nog att säga rätt.
För dig kanske det här är något teoretiskt, roligt, avlägset, utan större betydelse. En lek. Bara en elev, och efter timmen är slut så behöver något som transsexualism inte existera längre.
För mig är det mitt liv. Jag måste leva igenom det dag efter dag, jag måste höra dag efter dag att jag är störd i huvudet, att jag inte är viktig, att mina känslor inte är viktiga och att jag är förvirrad, att jag inte borde existera, att jag aldrig kan vara kille, att de på något magiskt vis kan se den könsmarkör någon okunnig doktor satte på mig vid födseln (trotts det ironiska faktum att transsexuella människor finns omkring dem utan att de har någon aning om att de är transsexuella). Inte mot mig personligen, men mot transsexuella människor i allmänhet.
Jag får genomlida och acceptera att även personer som jag älskar och är viktiga för mig kan råka säga fel pronomen och alienera mig, påminna mig om det som jag nästan aldrig kan undkomma i mina egna tankar, i en miljö där jag trodde mig vara säker och jag blir tvungen att hålla god min eftersom jag vet att de inte egentligen menade det, men att de aldrig skulle gjort det om jag inte varit transsexuell. För det kommer varken de eller jag ifrån. Om jag inte varit transsexuell skulle de inte ha sagt fel i första fallet.
Vet du hur meningslöst det känns inombords?
Varje gång jag hör någon säga hon tänker en del av mitt inre att jag borde döda mig själv, hellre det än att fortsätta uthärda detta. Du kanske inte lade ner någon värdering i hon. Men det är just det som är problemet, att du inte respekterar mig nog, att du inte förstått mig nog för att tänka på vad du säger, vilket gör att jag verkligen börjar ångra att jag gjorde serien, för vad är meningen med att utlämna mig själv så brutalt om den person som varit handledare och fått ta del av den först, inte ens ser mig som kille efteråt?
Det måste ju innebära att den var en flopp, att den bara var ett intressant stycke meningslöst dravel, att jag misslyckats fullkomligt, och bara hängt ut min själ för beskådning för att trampas på, en modern freakshow, titta på tjejen som inbillar sig att hon är kille!
Jag kräver inte att du ska göra under, (även om jag önskar att jag kunde) du har trotts allt vuxit upp i en kultur som säger att min ”identitet”, eller vad det nu finns för lämpligt ord att använda om en sådan fundamental del av vem jag är, inte kan vara äkta, oavsett om du är medveten om det eller inte, så det kommer säkert hända att du säger fel även om du försöker vara medveten om vad du säger. Jag vill bara att du ska tänka efter, att du ifall du sagt fel rättar dig själv efteråt.
