Jag är glad att julen är över. På grund av vissa släktingars besök hade jag otroligt stark ångest i mer än ett dygn efteråt. Det var alldeles för mycket fel pronomen och namn, och så fick jag något äcklig moralpredikan om att jag borde vara trevligare och socialare av en människa jag verkligen avskyr.
Trevligare och socialare? Jo, tack så mycket. Här sitter jag, deprimerad, har ångest, har trangst, har bevisligen svårigheter när det kommer till att vara social, och tvingar mig själv att plågas igenom en hel dag med personer som inte ser mig som annat än en sorts schablon med en människa som är bland de otrevligaste personer jag känner, och denne säger åt mig att jag borde vara trevligare och socialare på ett nedlåtande sätt.
Det var inte roligt. Jag gick därifrån och upp och grät på mitt rum efteråt. Det är inte likt mig att prata illa om någon jag känner, men jag mådde väldigt illa efteråt, så därför kände jag tvungen att skriva om det någonstans. Nu är det bättre igen. Jag hoppas att alla andra hade en bättre jul än vad jag hade.
Min terapilåt, som jag lyssnar på när jag försöker må bättre. Meningarna i parentes spelas baklänges i låten. Min hjärna tolkar av någon anledning den här låten som HBTQ-aktig. Mitt favoritstycke är: "You show me how to see. That nothing is whole and nothing is broken." Den stämmer så bra in på hur jag tycker det är att existera, ingenting är perfekt, allting kan utvecklas, men det är inget fel med det.
In you and I there's a new land
Angel's in flight
(I need more affection than you know)
My sanctuary, my sanctuary, yeah
Where fears and lies melt away
Music inside
(I need more affection than you know)
What's left of me what's left of me now
I watch you fast asleep
All I fear means nothing
In you and I there's a new land
Angels in flight
(I need more affection than you know)
My sanctuary my sanctuary yeah
Where fears and lies melt away
Music inside
(I need more affection than you know)
What's left of me what's left of me
(So many ups and downs)
My heart's a battleground
(I need true emotions)
(I need more affection than you know)
(I need true emotions)
You show me how to see
That nothing is whole and nothing is broken
In you and I there's a new land
Angel's in flight
(I need more affection than you know)
My sanctuary my sanctuary yeah
Where fears and lies melt away
Music inside
(I need more affection than you know)
What's left of me what's left of me now
My fears and lies
Melt away
(I need more affection than you know)
söndag 27 december 2009
tisdag 22 december 2009
Avvisad
Varför måste mina barndomsvänner dyka upp i mina drömmar? Den här gången drömde jag att en av dem av någon anledning skulle bo tillsammans med oss ett tag, och det jag minns bäst är att han och jag och en annan, okänd person som antagligen var en flicka, satt i vardagsrumssoffan. Jag vänder mig mot honom och säger något roligt, glad åt att se honom igen, men han ignorerar min existens fullkomligt och pratar istället med flickan. Det är som att jag inte finns, eller är så avskyvärd att jag inte ens förtjänar att kasta en blick på. Efter det vaknade jag på väldigt dåligt humör.
Mina barndomsvänner är ett tungt ämne för mig, eftersom jag fortfarande inte kan låta bli att tycka att det är på grund av att jag var och är en sådan outhärdlig människa som de inte längre ville vara med mig.
Om man nu ska försöka tolka den här drömmen, så tror jag att det handlar om min rädsla för att bli avvisad när det kommer till vänskap. Jag kan fortfarande inte förtränga minnet av hur det var att plötsligt ha förlorat mina vänner och bli helt ensam. Fortfarande så tror jag inte att någon skulle kunna gilla att vara med mig, det är bara jag som tvingar mig på folk och de tolererar min existens, men det är i alla fall bara vissa stunder jag ser så negativt på saken nu för tiden. Ändå så får jag ångest från och till på grund av det hela.
Mina barndomsvänner är ett tungt ämne för mig, eftersom jag fortfarande inte kan låta bli att tycka att det är på grund av att jag var och är en sådan outhärdlig människa som de inte längre ville vara med mig.
Om man nu ska försöka tolka den här drömmen, så tror jag att det handlar om min rädsla för att bli avvisad när det kommer till vänskap. Jag kan fortfarande inte förtränga minnet av hur det var att plötsligt ha förlorat mina vänner och bli helt ensam. Fortfarande så tror jag inte att någon skulle kunna gilla att vara med mig, det är bara jag som tvingar mig på folk och de tolererar min existens, men det är i alla fall bara vissa stunder jag ser så negativt på saken nu för tiden. Ändå så får jag ångest från och till på grund av det hela.
onsdag 16 december 2009
En kommentar som jag skrev och funderade på att publicera på Trollhares inlägg, som citerade en kommentar från någon ignorant cissexuell människa om transsexuella människor.
Det intressanta är att starten av kommentaren fick mig att först tro att det var en transsexuell kvinna som skrivit den, som invände mot den stereotypa transberättelsen, tills hon började ta upp "de som gör könsbyten". Jag borde väl insett att "född tjej" betyder cissexuell.
Egentligen tänkte jag skriva en lång post (den blev ganska lång i alla fall) om hur fel hon har, att vi varierar precis lika mycket som alla andra människor när det kommer till uppväxten, och att det ofta är ett sorts självförsvar att säga att man är typisk för sitt kön om man är transsexuell. Men jag orkar inte bry mig, jag blir så trött på alltihopa, jag har hört det så många gånger och det har så lite relevans med min egen upplevelse. Jag tycker att det är störande att en opererad kropp anses det värsta som kan hända en, i det här fallet transsexuella personers kroppar. Psykiskt välbefinnande är inte viktigt, det viktigaste är att kroppen inte avviker från normen, vad är det egentligen för krass inställning?
Det är även så irriterande att bli förutsatt att jag inte vet skillnaden på könsidentitet och könsroller. Jag har läst mängder av feministisk litteratur i mitt liv, jag har aldrig trott att vara tjej innebar att det fanns begränsningar för vad man får göra, jag har studerat och kritiskt granskat min könsidentitet och könsroller och samhället fram och tillbaka, antagligen mycket mer än de flesta cispersoner granskar sitt eget förhållande till kön. Jag är trött på att bli nedvärderad på det sättet. Hon kan spara sitt bekymmer åt något annan och låta mig sköta mina egna problem. Det är så ironiskt bara ,eftersom hon precis som jag tycker att könsrollerna är fel.
tisdag 8 december 2009
Alien
Alien förklädd till en "normal människa" beger sig in i främmande territorium. Det är i alla fall så det kändes idag på en lektion när folk skulle redovisa olika arbeten. Det var ett tal om feminism (även om ordet inte användes), som handlade om att det bara var onödig klagan att fortsätta driva på försök till jämlikhet.
Vanliga exempel, som att andra länder har det mycket värre ställt, och det vanliga att kvinnor också har vissa fördelar. Såsom lätt att anklaga någon för våldtäkt och bli trodd (vilket jag är skeptisk till, på grund av hur få våldtäktsanmälningar det faktiskt blir någonting av, och för att även svensk kultur är full av skuldbeläggande på den utsatta kvinnan, att hon borde vetat bättre, klätt sig annorlunda, inte varit full, osv.), att kvinnor lättare får vårdnad för barn än män, och att kvinnor fick klä sig mycket friare, medan män inte får gå klädd i kjol. Jag han inte svara så mycket jag ville, men jag frågade däremot om hon inte tyckte att dessa skillnader var något att jobba på att få bort, så att folk blev bedömda efter individuella fall, inte kön. För för mig låter det som punkter som är en del av samhällets sexism, som bör avskaffas, något av feminismens mål, och jag har sett samma argument användas mot feminister många gånger förut. Jag frågade också ifall hon inte tyckte att det var ett problem att personer som inte lever upp till vissa normer om kön blir utsatta av andra.
Sen var det någon som jobbat om att kommunicera med "handikappade" (vilket irriterade mig, eftersom jag vet att många personer med funktionshinder är emot användandet av den termen, och därför inte använder den själv, och för att det var en sådan generalisering, folk har olika behov beroende på vilket funktionshinder de har och även vilka de är som individer). Dessutom användes rullstolsbunden istället för rullstolsburen ,vilket också är en term som föredras, enligt min vetskap.
Hon som höll i arbetet pratade dessutom hela tiden om dem och vi, och etablerade personer med funktionshinder som några andra någon annanstans, den punkten tog jag i alla fall upp och invände mot, och sa att hon borde sagt saker som "folk som är hörselskadade", istället för, som hon gjorde, "de som är hörselskadade". Jag borde nog varit ännu mer på och klagat känns det som nu i efterhand.
Jag blev även irriterad på sättet autismspektrumet beskrevs, och hur människor inom spektrumet beskrevs, jag fick klar lust att outa mig själv som en del av det och visa att det satt någon här inne, och inte på något avlägset ställe, men jag känner mig inte tillräckligt utbildad om autismspektrumet i stort, och det uppstår ingen disonnans mellan mig och neurotypiska personer när det kommer till kommunikation från min sida, jag kan tolka dem väldigt bra, det är bara det att ibland tycker andra jag är underlig, när jag inte orkar prata eller behålla ögonkontakten, eller vänder ryggen ifrån hellre än att stå vänd mot någon i hissar, vilket jag fått höra är underligt.
Det kändes så främmande från min egen lilla värld framför datorn, där jag kan läsa bloggar skrivna av feminister/womanister, och bloggar (aktivistiska eller inte) skrivna av folk med olika funktionshinder (och naturligtvis bloggar skrivna av feminister/womanister med funktionshinder). Det var en kulturkrock, av något slag, eftersom jag inser att mitt sätt att se på saken skiljer sig från andras. Inte för att jag är någon perfekt människa heller, jag vet bara att jag vill försöka utbilda mig om olika gruppers situation i samhället, och låta bli att säga saker som på olika sätt skadar folk, direkt eller indirekt, men att detta inte är självklart för andra.
Den mest störande punkten, för mig personligen var med den självklarhet kategorierna män/kvinnor och olikheter dem emellan betraktades som. Det är märkligt att det anses okej att generalisera något fruktansvärt när det kommer till vissa grupper, även i klassrum, så som till exempel könstillhörighet. Jag själv och de flesta jag känner passar nämligen inte in på de bilder som presenteras.
Jag känner mig lite... besviken? Jag vet inte riktigt.
Vanliga exempel, som att andra länder har det mycket värre ställt, och det vanliga att kvinnor också har vissa fördelar. Såsom lätt att anklaga någon för våldtäkt och bli trodd (vilket jag är skeptisk till, på grund av hur få våldtäktsanmälningar det faktiskt blir någonting av, och för att även svensk kultur är full av skuldbeläggande på den utsatta kvinnan, att hon borde vetat bättre, klätt sig annorlunda, inte varit full, osv.), att kvinnor lättare får vårdnad för barn än män, och att kvinnor fick klä sig mycket friare, medan män inte får gå klädd i kjol. Jag han inte svara så mycket jag ville, men jag frågade däremot om hon inte tyckte att dessa skillnader var något att jobba på att få bort, så att folk blev bedömda efter individuella fall, inte kön. För för mig låter det som punkter som är en del av samhällets sexism, som bör avskaffas, något av feminismens mål, och jag har sett samma argument användas mot feminister många gånger förut. Jag frågade också ifall hon inte tyckte att det var ett problem att personer som inte lever upp till vissa normer om kön blir utsatta av andra.
Sen var det någon som jobbat om att kommunicera med "handikappade" (vilket irriterade mig, eftersom jag vet att många personer med funktionshinder är emot användandet av den termen, och därför inte använder den själv, och för att det var en sådan generalisering, folk har olika behov beroende på vilket funktionshinder de har och även vilka de är som individer). Dessutom användes rullstolsbunden istället för rullstolsburen ,vilket också är en term som föredras, enligt min vetskap.
Hon som höll i arbetet pratade dessutom hela tiden om dem och vi, och etablerade personer med funktionshinder som några andra någon annanstans, den punkten tog jag i alla fall upp och invände mot, och sa att hon borde sagt saker som "folk som är hörselskadade", istället för, som hon gjorde, "de som är hörselskadade". Jag borde nog varit ännu mer på och klagat känns det som nu i efterhand.
Jag blev även irriterad på sättet autismspektrumet beskrevs, och hur människor inom spektrumet beskrevs, jag fick klar lust att outa mig själv som en del av det och visa att det satt någon här inne, och inte på något avlägset ställe, men jag känner mig inte tillräckligt utbildad om autismspektrumet i stort, och det uppstår ingen disonnans mellan mig och neurotypiska personer när det kommer till kommunikation från min sida, jag kan tolka dem väldigt bra, det är bara det att ibland tycker andra jag är underlig, när jag inte orkar prata eller behålla ögonkontakten, eller vänder ryggen ifrån hellre än att stå vänd mot någon i hissar, vilket jag fått höra är underligt.
Det kändes så främmande från min egen lilla värld framför datorn, där jag kan läsa bloggar skrivna av feminister/womanister, och bloggar (aktivistiska eller inte) skrivna av folk med olika funktionshinder (och naturligtvis bloggar skrivna av feminister/womanister med funktionshinder). Det var en kulturkrock, av något slag, eftersom jag inser att mitt sätt att se på saken skiljer sig från andras. Inte för att jag är någon perfekt människa heller, jag vet bara att jag vill försöka utbilda mig om olika gruppers situation i samhället, och låta bli att säga saker som på olika sätt skadar folk, direkt eller indirekt, men att detta inte är självklart för andra.
Den mest störande punkten, för mig personligen var med den självklarhet kategorierna män/kvinnor och olikheter dem emellan betraktades som. Det är märkligt att det anses okej att generalisera något fruktansvärt när det kommer till vissa grupper, även i klassrum, så som till exempel könstillhörighet. Jag själv och de flesta jag känner passar nämligen inte in på de bilder som presenteras.
Jag känner mig lite... besviken? Jag vet inte riktigt.
fredag 4 december 2009
Fotografi
Idag på en av lektionerna så skulle vi fotografera varandra till utställningskatalogen. Det var en kille med i gruppen (som jag önskar att jag vågade ta mer kontakt med), och han gillade inte att bli fotograferad, vilket han pratade med mig lite om, och frågade om vad jag tyckte.
Då blev jag påmind om en av de effekter de senaste ett och ett halvt åren haft på mig. Hela mina tonårsår har jag verkligen hatat att vara med på foton. Intensivt. Jag kunde inte ens se på bilder av mig själv utan att äcklas av det hela.
Men nu så är det tvärtom så att jag jämnt tycks vilja ta bilder på mig själv, och har inga problem att stå inför kameran. Jag fick till och med en hånfull komentar av pappa för några månader sen: "tycker du att du är fin nu igen?", när han såg mig fota mig själv. Den kommentaren blev jag jävligt förbannad på, jag tycker inte jag är fin, jag skulle aldrig använda det ordet om mig själv, men däremot så är det inga problem att se mig själv i bild längre, och jag tycker det är intressant att granska hur jag ser ut för att se hur "maskulin" (ansiktsdragen och frisyren främst) jag ser ut.
Poängen är naturligtvis att jag står ut mycket mer med mitt utseende nu än innan jag visste att jag var trans, och även om jag helst vill se annorlunda ut, så passar uppenbarligen mitt nuvarande utseende tillräckligt bra för att jag ska kunna vara ganska avslappnad med det. Det kändes ganska intressant att tänka på det, och jag svarade att jag brukade hata det, men inte bryr mig så mycket längre. Det kändes ganska skönt inombords att tänka på det. Jag kan till och med skryta och säga att det blev några riktigt bra bilder på mig.
Kanske är det ett tecken på att jag äntligen blivit en riktig fjortisemo som tar foton på sig själv med mobilkameran och lägger upp på internet. (Bilden är gammal, mitt hår är mycket kortare nu.)
Då blev jag påmind om en av de effekter de senaste ett och ett halvt åren haft på mig. Hela mina tonårsår har jag verkligen hatat att vara med på foton. Intensivt. Jag kunde inte ens se på bilder av mig själv utan att äcklas av det hela.
Men nu så är det tvärtom så att jag jämnt tycks vilja ta bilder på mig själv, och har inga problem att stå inför kameran. Jag fick till och med en hånfull komentar av pappa för några månader sen: "tycker du att du är fin nu igen?", när han såg mig fota mig själv. Den kommentaren blev jag jävligt förbannad på, jag tycker inte jag är fin, jag skulle aldrig använda det ordet om mig själv, men däremot så är det inga problem att se mig själv i bild längre, och jag tycker det är intressant att granska hur jag ser ut för att se hur "maskulin" (ansiktsdragen och frisyren främst) jag ser ut.
Poängen är naturligtvis att jag står ut mycket mer med mitt utseende nu än innan jag visste att jag var trans, och även om jag helst vill se annorlunda ut, så passar uppenbarligen mitt nuvarande utseende tillräckligt bra för att jag ska kunna vara ganska avslappnad med det. Det kändes ganska intressant att tänka på det, och jag svarade att jag brukade hata det, men inte bryr mig så mycket längre. Det kändes ganska skönt inombords att tänka på det. Jag kan till och med skryta och säga att det blev några riktigt bra bilder på mig.
Kanske är det ett tecken på att jag äntligen blivit en riktig fjortisemo som tar foton på sig själv med mobilkameran och lägger upp på internet. (Bilden är gammal, mitt hår är mycket kortare nu.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
