Musikmeme

Type these words into your music library and name the first song that appears.

Happy:  “Happy Birthday” av Birthday Massacre

Sad: “Sad Monster” av Tanioka Kumi

Love: “A French Love (naked version)” av Anna Ternheim

Hate: “Between Love and Hate” av Lunatica

Light:  “Celestial Light” av Anthony Miles

Dark: “Dark Chest of Wonders” av Nightwish

Good: “Good King Wenceslas” av Loreena McKennit

Bad: “Bad Seed” av Takida

Kaotiska etiska runtfunderingar med vegetariskt

Den här texten får ingen riktig poäng eftersom jag kastar mig mellan ämnen, men jag väljer att publicera den här i alla fall.

Jag försöker att bli vegetarian igen, efter ett uppehåll då för mycket annat var i vägen. Det är omöjligt att leva utan att skada, hämma eller förhindra andra levande varelser på något sätt, men det går alltid att försöka göra det bättre. Jag kände att jag ville minska dödandet av mer djur, även fast det nästan känns lite hopplöst i ett hus där alla andra äter kött och jag själv ändå bara kompletterar min måltid med annat istället för köttet. Det får det att kännas lite som att det bara blir för att jag ska känna mig bättre, och det vore löjligt, målet är inte att jag ska gå runt och känna mig etisk som inte bidrar till djurdödande, utan att mindre djur ska dödas, vad har någon annan för glädje av det?

Varför jag nu försöker bli vegetarian är ju ändå på något plan av etiska själ naturligtvis (både när det kommer till miljön, och så djuren själva). Jag kan inte resonera mig fram till varför det skulle vara etiskt fel att döda människor och inte andra djurarter. Känslor och intelligens,liv. Vad är det människor generellt har som andra djur inte har? Det finns en hel del djur med abstrakt tänkande, det finns djur med hög intelligens, djur som använder verktyg, djur som sörjer, och begraver sina döda,förutom homo sapiens. Om Och ska man verkligen döma liv efter sådant ens? Det känns snarare som ett vi och dem-tänk istället för etiskt resonerande (det beror så klart på vilket etiskt resonerande man godkänner, det finns många argument, vi-och-dem-tänket bland dem, men inget har känts tillfredsställande för mig) att tycka det är okej att djur dödas men inte människor. Mitt val inombords var alltså att antingen vara emot dödandet av livsformer eller tycka det var okej att döda människor, och att inte döda något över huvudtaget om det går att undvika kändes som ett bättre alternativ att bygga en etisk grund på. 

Till resonemanget att andra djur dödar, så människor kan lika gärna göra detsamma, kontrar jag med frågan ovan varför det är oetiskt att döda människor (generellt menat,vissa människor är inte så lyckligt lottade att de blir räknade som mänskliga), då andra djur dödar djur av sin egen art. Möjligen om man faktiskt tycker det är okej att döda människor, så skulle resonemanget kännas hållbart. Däremot skulle jag inte vilja vara i närheten av denne. Jag kan inte se hur "men alla andra gör det ju" är en bra grund för etiska regler. Oavsett om det är en människa eller ett annat djur som gör det. Det är inte heller som att alla djur ens har ett val, en hel del måste ha kött för att leva.

Det är inte som att frågan fortfarande ligger helt till rätta hos mig,jag värderar djur med känslor och intelligens högre än andra livsformer, däggdjur högre än insekter, som ändå antagligen är den mest framgångsrika livsformen. Då fortsätter jag ju på samma bana, att värdera liv mer likt mig själv högre än annat liv.

Vad är egentligen rätt och fel? Nu tror jag inte på en rätt eller sann etik när det kommer till kritan, så det kan bli lite svårt för mig att svara på det. Etik är inte en objektiv sanning, den är värdebaserad, och växlar beroende på vilket sätt en person förhåller sig till världen. Det går nog dock inte att leva utan någon sorts förordning, eller snarare tror jag inte att jag skulle vilja leva så och då får jag komma fram till det sätt att handla som verkar rimligt efter egen förmåga.

Min etiska grundregel är att göra så lite skada som möjligt, mot andra levande varelser, och mot miljön. Varför? Det är bra för mig själv, och andra, dessutom får det mig att känna mig bra, kanske för att jag lärt in mig det synsättet, kanske för att det är något generellt flockdjursbeteende att bry sig om de omkring som jag har fått, jag vet inte riktigt, (men jag tycker inte om flockdjursteorier, kanske för att det känns som att det oftast antas delas av alla människor av de som förespråkar sådant, istället för att vara generellt, en möjlig förklaring varför vissa företeelser finns hos de flesta människor), är jag bra på att leva upp till min etiska grundregel? Nej, jag är ganska katastrofalt dålig, men så har jag omöjligt hög ribba, och det är lätt att utveckla apati när jag omöjligt kan låta bli att göra illa någon eller något genom att existera.

Nu över till delfiner som speglar sig.
(Återgivning av den linkade videon i skrift här)

Dikt

"A Litany for Survival

For those of us who live at the shoreline
standing upon the constant edges of decision
crucial and alone
for those of us who cannot indulge
the passing dreams of choice
who love in doorways coming and going
in the hours between dawns
looking inward and outward
at once before and after
seeking a now that can breed
futures
like bread in our children's mouths
so their dreams will not reflect
the death of ours:

For those of us
who were imprinted with fear
like a faint line in the center of our foreheads
learning to be afraid with our mother's milk
for by this weapon
this illusion of some safety to be found
the heavy-footed hoped to silence us
For all of us
this instant and this triumph
We were never meant to survive.

And when the sun rises we are afraid
it might not remain
when the sun sets we are afraid
it might not rise in the morning
when our stomachs are full we are afraid
of indigestion
when our stomachs are empty we are afraid
we may never eat again
when we are loved we are afraid
love will vanish
when we are alone we are afraid
love will never return
and when we speak we are afraid
our words will not be heard
nor welcomed
but when we are silent
we are still afraid
So it is better to speak
remembering
we were never meant to survive."

— Audre Lorde (The Black Unicorn: Poems)

Alien

 En text jag skrev för att få ur mig lite av den klyfta jag känner mellan mig själv och cispersoner som grupp. Tyvärr är den på engelska, jag försökte översätta den till svenska, men blev inte så nöjd med resultatet. 

To my dear cis people (No, not you, if you're "understanding")

Hello, this is Alien calling; can I land safely on your planet? Usually it slips by me, a sad regretful feeling in my chest when it passes through, and I reach out and try to catch you, grasping with fingers in the air, never truly connecting, as if we were from different universes, different planes and only saw ghost images of each other. The measurements we get on our instruments are so different. You say you don’t see in black and white, but I see you ignore the grey zones, over and over. And I cannot connect, to your world, cannot reach common ground. And you’re not even trying. But I couldn’t stand where you are, even while trying, even with my life on the edge, because I was always alien there.

The ‘standard model’ people, the mainstream well ploughed road made my feet hurt, with every step my life blood coloured the bricks red. No, I was always one for walking barefoot in the soft grass, I love feeling earth beneath my feet. I find you as strange as you find me, believe me. I’m an artificial cyborg passing for human in your little playground where androids doesn’t exist, mere fairytales and stories to scare children with. I had changeling fantasies that never passed away, monster boy undercover, a child who could never belong. I do not wish to be ‘part of your world’, it doesn’t suit me, I want my own, a place where my expectations to conform are at a low minimum. I’m not flattered or impressed by the honorary human card I am granted for falling inside the norm enough to appear as a person to you and not a walking label, I’d rather be a monster boy then. Do you understand? I’m embracing my darkness, my disadvantage, in a desperate hope to turn it into strength. I have to love my body, myself, even if there will always be pain, because nobody will do it for me.

Because my depth and integrity, my way to melt away and try to form myself as the one I am and the one I could be are but shallow mutilation in your minds. It’s you who can only see surface, not me. Common sense is fabrications grinded into you since before you could walk, not absolute truth, written in Arial Black on our skin.  Words and thoughts can never be objective, because there’s a subjective behind them.  And it’s in the subjective we can reach out and try to understand, trying to fit into each other’s shoes for a while so I promote it. No statistics can show you as much as my life, as a multitude of lives in all ranges of possibility about the diversity of living beings.

Konstverk

Bild på en kvinnofigur i rött och en mansfigur i blått som brukar finnas på toalettdörrar, med texten 'man' och 'kvinna' under respektive figur.

Mans och kvinnofigurerna, nu utan text, omgiven av liknande figurer i bakgrunden i grått, vilket gör att de inte syns lika tydligt, som ska representera andra kön.

Alla figurer är nedtonade, och i regnbågsfärgad text över dem står det: 'Alla andra då?'

Alla figurer igen, men nu i olika nyanser, så att mans och kvinnofigurerna ser ut som en del i mängden.

En brist är såklart att de symboler som ska representera andra kön än de binära är skapade ur symbolerna för man och kvinna, vilket känns lite exkluderande mot folk som inte tycker att deras kön har något med man och kvinna att göra över huvudtaget, och det är kanske något att tänka på ifall jag vill utveckla idén, men jag vet dock inte riktigt hur jag ska representera eller avbilda det på ett bra sätt.