Dikt

"A Litany for Survival

For those of us who live at the shoreline
standing upon the constant edges of decision
crucial and alone
for those of us who cannot indulge
the passing dreams of choice
who love in doorways coming and going
in the hours between dawns
looking inward and outward
at once before and after
seeking a now that can breed
futures
like bread in our children's mouths
so their dreams will not reflect
the death of ours:

For those of us
who were imprinted with fear
like a faint line in the center of our foreheads
learning to be afraid with our mother's milk
for by this weapon
this illusion of some safety to be found
the heavy-footed hoped to silence us
For all of us
this instant and this triumph
We were never meant to survive.

And when the sun rises we are afraid
it might not remain
when the sun sets we are afraid
it might not rise in the morning
when our stomachs are full we are afraid
of indigestion
when our stomachs are empty we are afraid
we may never eat again
when we are loved we are afraid
love will vanish
when we are alone we are afraid
love will never return
and when we speak we are afraid
our words will not be heard
nor welcomed
but when we are silent
we are still afraid
So it is better to speak
remembering
we were never meant to survive."

— Audre Lorde (The Black Unicorn: Poems)

Alien

 En text jag skrev för att få ur mig lite av den klyfta jag känner mellan mig själv och cispersoner som grupp. Tyvärr är den på engelska, jag försökte översätta den till svenska, men blev inte så nöjd med resultatet. 

To my dear cis people (No, not you, if you're "understanding")

Hello, this is Alien calling; can I land safely on your planet? Usually it slips by me, a sad regretful feeling in my chest when it passes through, and I reach out and try to catch you, grasping with fingers in the air, never truly connecting, as if we were from different universes, different planes and only saw ghost images of each other. The measurements we get on our instruments are so different. You say you don’t see in black and white, but I see you ignore the grey zones, over and over. And I cannot connect, to your world, cannot reach common ground. And you’re not even trying. But I couldn’t stand where you are, even while trying, even with my life on the edge, because I was always alien there.

The ‘standard model’ people, the mainstream well ploughed road made my feet hurt, with every step my life blood coloured the bricks red. No, I was always one for walking barefoot in the soft grass, I love feeling earth beneath my feet. I find you as strange as you find me, believe me. I’m an artificial cyborg passing for human in your little playground where androids doesn’t exist, mere fairytales and stories to scare children with. I had changeling fantasies that never passed away, monster boy undercover, a child who could never belong. I do not wish to be ‘part of your world’, it doesn’t suit me, I want my own, a place where my expectations to conform are at a low minimum. I’m not flattered or impressed by the honorary human card I am granted for falling inside the norm enough to appear as a person to you and not a walking label, I’d rather be a monster boy then. Do you understand? I’m embracing my darkness, my disadvantage, in a desperate hope to turn it into strength. I have to love my body, myself, even if there will always be pain, because nobody will do it for me.

Because my depth and integrity, my way to melt away and try to form myself as the one I am and the one I could be are but shallow mutilation in your minds. It’s you who can only see surface, not me. Common sense is fabrications grinded into you since before you could walk, not absolute truth, written in Arial Black on our skin.  Words and thoughts can never be objective, because there’s a subjective behind them.  And it’s in the subjective we can reach out and try to understand, trying to fit into each other’s shoes for a while so I promote it. No statistics can show you as much as my life, as a multitude of lives in all ranges of possibility about the diversity of living beings.

Konstverk

Bild på en kvinnofigur i rött och en mansfigur i blått som brukar finnas på toalettdörrar, med texten 'man' och 'kvinna' under respektive figur.

Mans och kvinnofigurerna, nu utan text, omgiven av liknande figurer i bakgrunden i grått, vilket gör att de inte syns lika tydligt, som ska representera andra kön.

Alla figurer är nedtonade, och i regnbågsfärgad text över dem står det: 'Alla andra då?'

Alla figurer igen, men nu i olika nyanser, så att mans och kvinnofigurerna ser ut som en del i mängden.

En brist är såklart att de symboler som ska representera andra kön än de binära är skapade ur symbolerna för man och kvinna, vilket känns lite exkluderande mot folk som inte tycker att deras kön har något med man och kvinna att göra över huvudtaget, och det är kanske något att tänka på ifall jag vill utveckla idén, men jag vet dock inte riktigt hur jag ska representera eller avbilda det på ett bra sätt.

Idag är det alltså dags.

Ett gupp

Det var för bra för att vara för evigt. Det senaste halvåret har jag mått bättre än jag någonsin gjort i hela mitt liv. Allt har gått lugnt och plant, en lätt nerförsbacke i ett vackert kustlandskap, men det blev ett avbrott nu, mitt första gupp. Jag har gått igenom två dagar av ångestattacker och en önskan om att dö på grund av det. Det gör mer ont än jag kan beskriva. Jag kanske var redo att inte längre beskriva mig själv som trans, min kropp kanske inte längre är i konflikt med mitt sinne, men resten av världen är inte klar, det blev jag just brutalt påmind om.

Det får inte vara något traumatisk från det förflutna som jag ville bara få slippa över huvud taget, eller en privat relation mellan mig och min kropp, nej det är andras angelägenhet. Som jag är oärlig och opålitlig om jag inte vill prata eller ens nämna den. Jag ville inte ha något komma ut-tilfälle, jag är så trött på sånt. Sådana hade jag för att få folk att förstå att jag är kille, jag vill inte ha några för att få folk att se mig som trans kille speciellt. Jag tycker jag har rätten att bara få vara som alla andra. Men jag hade fel, att jag är trans är inte jag som bestämmer vikten av, det är andra. För är du cis är du normal och är du trans är det något du måste berätta.

Intressant att ingen tycker det är ett svek att jag inte berättar om alla de andra saker som uppgör min person, saker som är mer jag än att jag är trans som jag inte tagit upp med någon. nej just det, för de sakerna är ju okej att ha privata, inte att vara trans, jag är ingen svikare, ingen lögnare om jag inte pratar om dem. Jag hatar att vara trans, just för att jag inte bara får vara den jag tycker jag är, jag måste ge ut information som är jobbig och jag inte vill ha att göra med på ett sätt som ingen kräver om andra saker. Som att jag begått ett brott eller ljugit om något.

Det gör ont, men det gör inte ont för att det är viktigt för mig längre, utan för andra tycker det är viktigt. Jag ville få känna mig pånyttfödd, som jag på riktigt för första gången. Vara ett barn, vara en tonåring, vara allt det jag missade på grund av det ingenting jag befann mig i, men jag måste alltid sugas tillbaka dit, jag måste vara det där tomrummet och kännas vid det, erkänna det. Jag var bara så trött på det, att jag trodde att jag kunde få vara något annat. Ta så lång tid jag behövde på mig att kanske dela den delen av mig själv, om jag ville dela. Att låta det vara något nya personer i mitt liv bara kunde få reda på med tiden.

Jag är för ovan vid det här, jag har inte blivit nött och van vid hur konstig jag är i cispersoners ögon som trans, har inte lärt mig hantera mina och andras känslor kring det hela. Det är ju bara att kolla hur det går med min mamma, min stackars mamma som fortfarande inte, efter två år, kan förstå mig, som inte gläds åt att hon har en tillfreds son i sitt hus istället för det stycke av självhat som grät sig till sömns som brukade finnas där.

Det är jobbigt när man förstår andras smärta, och när denna känsla av smärta är det som gör illa en själv. För jag förstår delvis de personer jag älskars smärta, men samtidigt så gör den så ont. Deras smärta är verklig, även om den kommer från en värld där trans är det onormala och cis bara ett neutralt faktum, nej där ordet cis inte ens existerar, man är bara normal, inget som behövs sägas något om. Jag kan inte vara ledsen för att jag gett dem den smärtan utan att känna att jag ger upp en bit av min integritet, men samtidigt så vill jag inte att folk ska vara upprörda, för jag vill att de ska må bra.

När jag skriver det här har den mesta smärtan försvunnit redan, jag har lugnat ner mig, jag behövde bara få ur mig den någonstans, om det verkar tämligen melodramatiskt. Kanske är den inte rättfärdigad att dela med mig av, men den fanns där, och jag visste inte vem jag skulle vända mig till med den, det är bara plågsamt. Jag vill inte skada just nu, inte såra någon med min existens, mina känslor.