Idag är det alltså dags.

Ett gupp

Det var för bra för att vara för evigt. Det senaste halvåret har jag mått bättre än jag någonsin gjort i hela mitt liv. Allt har gått lugnt och plant, en lätt nerförsbacke i ett vackert kustlandskap, men det blev ett avbrott nu, mitt första gupp. Jag har gått igenom två dagar av ångestattacker och en önskan om att dö på grund av det. Det gör mer ont än jag kan beskriva. Jag kanske var redo att inte längre beskriva mig själv som trans, min kropp kanske inte längre är i konflikt med mitt sinne, men resten av världen är inte klar, det blev jag just brutalt påmind om.

Det får inte vara något traumatisk från det förflutna som jag ville bara få slippa över huvud taget, eller en privat relation mellan mig och min kropp, nej det är andras angelägenhet. Som jag är oärlig och opålitlig om jag inte vill prata eller ens nämna den. Jag ville inte ha något komma ut-tilfälle, jag är så trött på sånt. Sådana hade jag för att få folk att förstå att jag är kille, jag vill inte ha några för att få folk att se mig som trans kille speciellt. Jag tycker jag har rätten att bara få vara som alla andra. Men jag hade fel, att jag är trans är inte jag som bestämmer vikten av, det är andra. För är du cis är du normal och är du trans är det något du måste berätta.

Intressant att ingen tycker det är ett svek att jag inte berättar om alla de andra saker som uppgör min person, saker som är mer jag än att jag är trans som jag inte tagit upp med någon. nej just det, för de sakerna är ju okej att ha privata, inte att vara trans, jag är ingen svikare, ingen lögnare om jag inte pratar om dem. Jag hatar att vara trans, just för att jag inte bara får vara den jag tycker jag är, jag måste ge ut information som är jobbig och jag inte vill ha att göra med på ett sätt som ingen kräver om andra saker. Som att jag begått ett brott eller ljugit om något.

Det gör ont, men det gör inte ont för att det är viktigt för mig längre, utan för andra tycker det är viktigt. Jag ville få känna mig pånyttfödd, som jag på riktigt för första gången. Vara ett barn, vara en tonåring, vara allt det jag missade på grund av det ingenting jag befann mig i, men jag måste alltid sugas tillbaka dit, jag måste vara det där tomrummet och kännas vid det, erkänna det. Jag var bara så trött på det, att jag trodde att jag kunde få vara något annat. Ta så lång tid jag behövde på mig att kanske dela den delen av mig själv, om jag ville dela. Att låta det vara något nya personer i mitt liv bara kunde få reda på med tiden.

Jag är för ovan vid det här, jag har inte blivit nött och van vid hur konstig jag är i cispersoners ögon som trans, har inte lärt mig hantera mina och andras känslor kring det hela. Det är ju bara att kolla hur det går med min mamma, min stackars mamma som fortfarande inte, efter två år, kan förstå mig, som inte gläds åt att hon har en tillfreds son i sitt hus istället för det stycke av självhat som grät sig till sömns som brukade finnas där.

Det är jobbigt när man förstår andras smärta, och när denna känsla av smärta är det som gör illa en själv. För jag förstår delvis de personer jag älskars smärta, men samtidigt så gör den så ont. Deras smärta är verklig, även om den kommer från en värld där trans är det onormala och cis bara ett neutralt faktum, nej där ordet cis inte ens existerar, man är bara normal, inget som behövs sägas något om. Jag kan inte vara ledsen för att jag gett dem den smärtan utan att känna att jag ger upp en bit av min integritet, men samtidigt så vill jag inte att folk ska vara upprörda, för jag vill att de ska må bra.

När jag skriver det här har den mesta smärtan försvunnit redan, jag har lugnat ner mig, jag behövde bara få ur mig den någonstans, om det verkar tämligen melodramatiskt. Kanske är den inte rättfärdigad att dela med mig av, men den fanns där, och jag visste inte vem jag skulle vända mig till med den, det är bara plågsamt. Jag vill inte skada just nu, inte såra någon med min existens, mina känslor.

Bortom Cis och Transsexuell

En ny och häpnadsväckande tanke har dykt upp på senare tid. Jag trodde det var självklart att transsexuell var ett ord jag alltid skulle vara bekväm att identifiera mig med, men jag känner mig ganska avlägsen från det ordet nu, och tror att det bara är en känsla som kommer öka med tiden. För den stora klyfta som fanns mellan mig och min kropp, det som fick mig att ta upp ordet transsexuell, ett ord som kunde förklara att jag var kille (helst hade jag velat att endast ta till mig ordet kille, men det skulle ha varit förvirrande), har smält bort i takt med att testosteronet började verka. Jag känner mig inte främmande inför min kropp på samma sätt längre. Den är min kropp. Det känns relativt bra i den. Jag tänker att kanske är det så här en cisperson, utan andra kroppsliga komplikationer känner inför sin kropp. Vad får då ordet transsexuell för mening för mig? Det känns som att det mer och mer förlorar sin relevans.

Men kan ska jag då beskriva mig själv som cis istället? Kan jag vara cis? Svaret känns ändå som nej för mig, för min status som cisperson kan bli fråntagen mig och tvinga ut mig i en könsgränsens djungel, som ett mellanting, något som inte är en riktig man i vissas ögon. Min kropp kommer antagligen heller inte likna en generell cisman helt någonsin, något som fortfarande gör lite ont. Det är sådant jag måste leva med. Mina erfarenheter har dessutom formats av att jag är trans, och jag har upplevt saker få cispersoner antagligen varit med om, något som ibland får mig att känna som en utomjording i en ciscentrerad miljö.

Ligger det en sorts internaliserad transfobi bakom denna motvilja att omnämnas som trans? Att jag ser trans som mindre fint att vara? Jag kan inte riktigt svara på den frågan, mer än att jag inte skulle förvägra någon annan sin rätt till passande etiketter, eller skulle se en binärsidentifierad trans man eller kvinna som mindre äkta bara för att denna har en stark identitet även som transperson. Det borde dessutom vara en självklarhet att få bestämma själv vilka etiketter man vill använda om sig själv som en marginaliserad person, så det jag kan säga är att jag  vägrar att längre applicera mig till den kategori cispersoner skapat åt mig.

Det jag söker är ett ord för att beskriva den känsla av mellanläge jag befinner mig i, inte transexuell och inte cis. Före detta transsexuell kanske är en etikett att granska närmare, jag har funderat på det. Jag har lite fördomar om det uttrycket, att det är ett sådant som används av oqueera cisnormativa män och kvinnor som ser kön binärt. Verkar som det är något jag måste tänka om kring, eftersom jag nu tycker att det är ett ganska beskrivande ordval, och jag stämmer inte in på den förutfattade bild jag hade av personer som kallar sig så.

Nu är jag inte säker på att mitt inlägg egentligen kommer fram till något, men det var mest ett sätt att försöka få ur mig lite av något som jag börjat fundera på.

Regn

Jag var ute och gick, på väg hem, när det plötsligt började ösregna. På bara ett par ögonblick forsade regnet på gatorna, och regnet stod som spån i backen. Det luktade blöt asfalt.

Regn är ingenting jag ogillar, i alla fall inte om man vet att man har ett varmt hem att komma in i och ett klädombyte som väntar på en. Jag komponerade små dikter till regnets ära, smådansade och sprang fram vissa bitar av vägen, sträkte ut mina händer för att känna vattendropparna mot handflatorna och armarna, uppiggad. Regnet står för förnyelse inom mig, det gamla sköljs bort och allt blir renspolat.

Det finns en särskilld stämning av samförstånd med andra som verkar uppstå på grund av regn. En tant med en handduk över huvudet för att inte bli blöt, och jag med huvan uppdragen: vi går förbi varandra, och ler i samförstånd eftersom vi båda ser ganska komiska ut, nästan genomblöta.

Två små barn cyklar långsamt förbi, och en av dem ser på mig och skrattar, och jag antar att jag såg ganska lustig ut med igenimmade glasögon och min våta lugg, säger "Men gud. Han har luvan uppdragen för att skydda håret." Jag är inte helt säker på vad det ska betyda, men tror att det var i syftan på att det regnade så mycket, de verkade just ha gått ut och vara på väg mot lekparken, oförberedda så som jag och majoriteten av andra vandrare. 

En blöt hundägare går förbi med plågsam min, och hunden lunkar efter, ser på mig med sympatiska mörka ögon och ser lika ynklig ut som jag antagligen gjorde. Det ser nästan ut som att hen ska gå fram och hälsa på mig.

Det kändes fantastiskt att regn kunde få mig närmare andra varelser, och uppnå en förståelse som vi alla mer eller mindre delade, att vi var blöta och att regnet föll ner på oss.

Vad gör Timortinel?

Jag har inte kännt något behov av att blogga så som förut, så därför står bloggen mestadels öde. Mitt liv flyter på utan några hinder just nu, så har inte så mycket att berätta. Även mina möten med min psykolog blir allt glesare, för jag har inget att ta upp, det blir mest vanliga samtal, och det är då bättre att någon som mår dåligt får tid.

Jag har hittat någon sorts lycka. Det har aldrig känts bättre i mitt liv än nu, fullt av potential och mening, jag har roligt, jag skrattar, jag dansar fram och sjunger högt. Jag vill ut och träffa människor, ut och leva! Jag är en ung man i senare tonåren med livet framför mig. Det här hade jag aldrig kunnat ana, jag hade förberett mig på att det kanske inte skulle bli så mycket bättre, men det har det blivit, på mer än en front.

Följde av en slump med till en startgrupp för transpersoner med en kompis, men det var ganska meningslöst för mig, för där jag är nu så får jag inte ut så mycket av det, utan det blir bara en pratstund. Jag uppskattar inte att diskutera transfrågor på ett sådant sätt längre, behöver inte bekräftelse eller stöd, utan om det är något har jag vänner att prata med. Det hörs nästan på namnet, startgrupp, att det inte är för mig. Jag är inte vid någon start när det kommer till min transition, den jobbigaste biten verkar vara över nu.

Just nu så går jag mycket, äter nyttigt och tränar. Jag vill ha en vältränad kropp i alla fall en stund i livet, nu när jag fortfarande är ung. Det är roligt att gå, och känna att jag kan ta mig fram på mina egna fötter.

Väntar på att få reda på när jag ska få göra min bröstrekonstruktion, och har bestämt mig att om det tar alltför lång tid gör jag det privat, det känns löjligt och bortkastat att slösa bort tid, och jag är lyckligt lottad och har fått pengar av släktingar så att jag har råd. Inget för den snåle, men jag är en hejare på att göra åt pengar, och är det något som är viktigt att lägga ner pengar på så är det just detta. Jag är så mentalt redo att bara ta världen med storm, och det är frustrerande när inte kroppen är riktigt med, och jag klarar inte en sommar till med binder. Jag har förberett mig att inte vänta mig några fantastiska resultat av de operationer jag kommer att få göra, mitt minimikrav är mest att känna att jag kan gå runt i enbart ett linne utan att känna mig obekväm och vilja gömma mig.

För en gångs skull har jag börjat känna mig snygg, och jag vill nästan säga det högt flera gånger om dagen, jag är snygg. Andra kanske inte tycker att mitt utseende är så märkvärdigt, men vem bryr sig om dem? Jag börjar se ut som den där killen jag såg framför mig när jag tänkte på vem jag ville vara. Kläder jag inte har vågat ha på mig åker nu fram, och istället för att känna mig som en tjej i dem, känner jag mig som en kille med feminina kläder och accessoarer. Häromdagen kunde jag gå ut med eyeliner och smycken och ändå bli sedd som kille, det kändes så skönt att inte behöva välja. Jag stör mig tyvärr på de feminina drag i mitt ansikte, som jag helst inte vill se, men det får jag ta, inget är perfekt. Det kan ju dessutom förändra sig ännu mer, är ju inte ute ur puberteten än.