Bortom Cis och Transsexuell

En ny och häpnadsväckande tanke har dykt upp på senare tid. Jag trodde det var självklart att transsexuell var ett ord jag alltid skulle vara bekväm att identifiera mig med, men jag känner mig ganska avlägsen från det ordet nu, och tror att det bara är en känsla som kommer öka med tiden. För den stora klyfta som fanns mellan mig och min kropp, det som fick mig att ta upp ordet transsexuell, ett ord som kunde förklara att jag var kille (helst hade jag velat att endast ta till mig ordet kille, men det skulle ha varit förvirrande), har smält bort i takt med att testosteronet började verka. Jag känner mig inte främmande inför min kropp på samma sätt längre. Den är min kropp. Det känns relativt bra i den. Jag tänker att kanske är det så här en cisperson, utan andra kroppsliga komplikationer känner inför sin kropp. Vad får då ordet transsexuell för mening för mig? Det känns som att det mer och mer förlorar sin relevans.

Men kan ska jag då beskriva mig själv som cis istället? Kan jag vara cis? Svaret känns ändå som nej för mig, för min status som cisperson kan bli fråntagen mig och tvinga ut mig i en könsgränsens djungel, som ett mellanting, något som inte är en riktig man i vissas ögon. Min kropp kommer antagligen heller inte likna en generell cisman helt någonsin, något som fortfarande gör lite ont. Det är sådant jag måste leva med. Mina erfarenheter har dessutom formats av att jag är trans, och jag har upplevt saker få cispersoner antagligen varit med om, något som ibland får mig att känna som en utomjording i en ciscentrerad miljö.

Ligger det en sorts internaliserad transfobi bakom denna motvilja att omnämnas som trans? Att jag ser trans som mindre fint att vara? Jag kan inte riktigt svara på den frågan, mer än att jag inte skulle förvägra någon annan sin rätt till passande etiketter, eller skulle se en binärsidentifierad trans man eller kvinna som mindre äkta bara för att denna har en stark identitet även som transperson. Det borde dessutom vara en självklarhet att få bestämma själv vilka etiketter man vill använda om sig själv som en marginaliserad person, så det jag kan säga är att jag  vägrar att längre applicera mig till den kategori cispersoner skapat åt mig.

Det jag söker är ett ord för att beskriva den känsla av mellanläge jag befinner mig i, inte transexuell och inte cis. Före detta transsexuell kanske är en etikett att granska närmare, jag har funderat på det. Jag har lite fördomar om det uttrycket, att det är ett sådant som används av oqueera cisnormativa män och kvinnor som ser kön binärt. Verkar som det är något jag måste tänka om kring, eftersom jag nu tycker att det är ett ganska beskrivande ordval, och jag stämmer inte in på den förutfattade bild jag hade av personer som kallar sig så.

Nu är jag inte säker på att mitt inlägg egentligen kommer fram till något, men det var mest ett sätt att försöka få ur mig lite av något som jag börjat fundera på.

Regn

Jag var ute och gick, på väg hem, när det plötsligt började ösregna. På bara ett par ögonblick forsade regnet på gatorna, och regnet stod som spån i backen. Det luktade blöt asfalt.

Regn är ingenting jag ogillar, i alla fall inte om man vet att man har ett varmt hem att komma in i och ett klädombyte som väntar på en. Jag komponerade små dikter till regnets ära, smådansade och sprang fram vissa bitar av vägen, sträkte ut mina händer för att känna vattendropparna mot handflatorna och armarna, uppiggad. Regnet står för förnyelse inom mig, det gamla sköljs bort och allt blir renspolat.

Det finns en särskilld stämning av samförstånd med andra som verkar uppstå på grund av regn. En tant med en handduk över huvudet för att inte bli blöt, och jag med huvan uppdragen: vi går förbi varandra, och ler i samförstånd eftersom vi båda ser ganska komiska ut, nästan genomblöta.

Två små barn cyklar långsamt förbi, och en av dem ser på mig och skrattar, och jag antar att jag såg ganska lustig ut med igenimmade glasögon och min våta lugg, säger "Men gud. Han har luvan uppdragen för att skydda håret." Jag är inte helt säker på vad det ska betyda, men tror att det var i syftan på att det regnade så mycket, de verkade just ha gått ut och vara på väg mot lekparken, oförberedda så som jag och majoriteten av andra vandrare. 

En blöt hundägare går förbi med plågsam min, och hunden lunkar efter, ser på mig med sympatiska mörka ögon och ser lika ynklig ut som jag antagligen gjorde. Det ser nästan ut som att hen ska gå fram och hälsa på mig.

Det kändes fantastiskt att regn kunde få mig närmare andra varelser, och uppnå en förståelse som vi alla mer eller mindre delade, att vi var blöta och att regnet föll ner på oss.

Vad gör Timortinel?

Jag har inte kännt något behov av att blogga så som förut, så därför står bloggen mestadels öde. Mitt liv flyter på utan några hinder just nu, så har inte så mycket att berätta. Även mina möten med min psykolog blir allt glesare, för jag har inget att ta upp, det blir mest vanliga samtal, och det är då bättre att någon som mår dåligt får tid.

Jag har hittat någon sorts lycka. Det har aldrig känts bättre i mitt liv än nu, fullt av potential och mening, jag har roligt, jag skrattar, jag dansar fram och sjunger högt. Jag vill ut och träffa människor, ut och leva! Jag är en ung man i senare tonåren med livet framför mig. Det här hade jag aldrig kunnat ana, jag hade förberett mig på att det kanske inte skulle bli så mycket bättre, men det har det blivit, på mer än en front.

Följde av en slump med till en startgrupp för transpersoner med en kompis, men det var ganska meningslöst för mig, för där jag är nu så får jag inte ut så mycket av det, utan det blir bara en pratstund. Jag uppskattar inte att diskutera transfrågor på ett sådant sätt längre, behöver inte bekräftelse eller stöd, utan om det är något har jag vänner att prata med. Det hörs nästan på namnet, startgrupp, att det inte är för mig. Jag är inte vid någon start när det kommer till min transition, den jobbigaste biten verkar vara över nu.

Just nu så går jag mycket, äter nyttigt och tränar. Jag vill ha en vältränad kropp i alla fall en stund i livet, nu när jag fortfarande är ung. Det är roligt att gå, och känna att jag kan ta mig fram på mina egna fötter.

Väntar på att få reda på när jag ska få göra min bröstrekonstruktion, och har bestämt mig att om det tar alltför lång tid gör jag det privat, det känns löjligt och bortkastat att slösa bort tid, och jag är lyckligt lottad och har fått pengar av släktingar så att jag har råd. Inget för den snåle, men jag är en hejare på att göra åt pengar, och är det något som är viktigt att lägga ner pengar på så är det just detta. Jag är så mentalt redo att bara ta världen med storm, och det är frustrerande när inte kroppen är riktigt med, och jag klarar inte en sommar till med binder. Jag har förberett mig att inte vänta mig några fantastiska resultat av de operationer jag kommer att få göra, mitt minimikrav är mest att känna att jag kan gå runt i enbart ett linne utan att känna mig obekväm och vilja gömma mig.

För en gångs skull har jag börjat känna mig snygg, och jag vill nästan säga det högt flera gånger om dagen, jag är snygg. Andra kanske inte tycker att mitt utseende är så märkvärdigt, men vem bryr sig om dem? Jag börjar se ut som den där killen jag såg framför mig när jag tänkte på vem jag ville vara. Kläder jag inte har vågat ha på mig åker nu fram, och istället för att känna mig som en tjej i dem, känner jag mig som en kille med feminina kläder och accessoarer. Häromdagen kunde jag gå ut med eyeliner och smycken och ändå bli sedd som kille, det kändes så skönt att inte behöva välja. Jag stör mig tyvärr på de feminina drag i mitt ansikte, som jag helst inte vill se, men det får jag ta, inget är perfekt. Det kan ju dessutom förändra sig ännu mer, är ju inte ute ur puberteten än.

Jag och min kropp

Jag är mitt uppe i puberteten. Jag älskar min kropp, att följa minsta lilla förändring, vakna upp och plötsligt märka att något nytt har hänt. Att säga det känns otroligt. Jag har börjat att gilla min kropp, jag?

I början var jag jättenervös att testo skulle vis sig vara fel, trots allt, för då skulle det inte funnits något könshormon som var rätt för mig, och i början var jag tvungen att reda ut en liten kris inom mig själv, att min kropp antagligen aldrig kommer att vara som en cis killes vad jag än gör, och sörja att jag inte fick uppleva vissa tider av mitt liv och samtidigt bli sedd som kille. Men tiden flyter på och det blir bara bättre och bättre för varje gång jag tar en spruta. Jag är otroligt tacksam för det. Det finns ett helt liv kvar att vara mig själv

Förut, för många år sen, trodde jag jag visste hur det var att ha accepterat sin kropp. Jag visste inte hur fel jag hade. Då hade jag inte kommit till rätta med den, jag hade bara slutat bry mig om att se den överhuvudtaget, jag var likgiltig, orkade inte hata den längre, men brydde mig inte om den heller. 

Det är en sådan här pubertet alla borde få uppleva, både cis och transpersoner, en pubertet som känns rätt för dem. Kanske är det så här många cispersoner känner? Kroppen är där som en favoritfotölj man kan luta sig tillbaka i. Den kanske är ful, sliten eller konstig form, men den är där och den är bekväm att sätta sig i.

Jag vet inte vad kön är, jag vet inte vad transsexualism är, inte heller vad det innebär att vara en man, och tror inte att jag kommer hitta ett svar på de frågorna, men jag behövde en kropp med högre dos testo än den själv kunde producera, och jag är en man, det är det ord som bäst beskriver mig, och jag gillar det.  

Testosteron löste inte alla mina problem, den löste ett, men det var rätt problem, den kroppsliga könsdysforin. Inte sagt att jag fortfarande inte har vissa problem med min kropp, men det är inte likadant längre. 

Allmänt

Jag har satt upp en läxa till mig själv att inte nämna att någon är trans om det inte är relevant. Det brukar jag inte göra i cispersoners sällskap, för det är inte deras angelägenhet, men måste försöka göra det annars med, eftersom jag känner att jag inte vill bidra till att behandla trans kvinnor och trans män annorlunda än cis kvinnor och cis män, kanske borde jag ta upp vanan se till att nämna att folk är cis på samma sätt som jag nämner att folk är trans, problemet är att jag inte kan veta vilka som är cis. Det är något jag ska fundera på i alla fall. 

Mitt behov av att skriva är inte lika stort som det var förut, därför var det ett tag sen jag skev något här. Jag har flutit runt och känt mig lycklig i mig själv, och känt mig mer tillfreds i min kropp större delen av tiden. Det finns alltid dalar och kullar, men jag är nöjd just nu och har inte så mycket att säga.  Jag har för tillfället sluppit undan de känslor jag brukade ha, ensamhet, oduglighet och förtvivlan, och jag hoppas att de fortsätter att hålla sig borta. Jag kan se tillbaka på saker jag skrivit, och känna att jag inte kan identifiera mig med dem som förut. Jag tänker unna mig själv att vara lite lycklig. 

Jag gör roliga saker med min röst och njuter över hur den ändrar sig, jag kan låta som ett monster, eller en tjur, eller kasta mig mellan tonlägen. Min mamma hatar att lyssna på det, men det struntar jag i. Det har blivit enklare att komma ner när jag sjunger också. 

Har äntligen berättat att jag är trans för hela släkten med ett undantag, och det har gått tämligen bra, men vet inte än hur de kommer att bete sig i framtiden, hur det går med namn och pronomen. Jag har bestämt mig att aldrig mer tiga och låta mig felkönas eller felbenämnas i tystnad utan att berätta eller rätta folk, jag har fått nog av att kompromissa på den punkten. Har fått nog av att bry mig om ifall folk accepterar det eller inte, om de inte ställer upp, behöver jag dem inte i mitt liv. Det är ändå bara föräldrarnas bekanta som inte vet, alla mina bekanta vet eller har aldrig känt mig under något annat namn än mitt, och som kille.