Eftersom jag sitter och jobbar med slututställningen till skolan och inte orkar tänka några djupa filosofiska tankar, så presenterar jag istället saker som fick mig att skratta i veckan som varit.
Pikadiator. Det är fan för bra med en Pikachu som pratar med basröst. "and I will have my vengeance!"(ps, om någon inte förstår, så är det en cover på trailern till filmen Gladiator)
Strong Bad's Email: video games. Bästa sammanfattningen av textbaserade spel någonsin.
Den här är kanske svårare att tycka är rolig utan att ha sett animen och veta vilka karaktärerna är, men jag kan förklara scenen nedanför. Det roliga är Eduards (killen med gult hår som äter mackan) ansiktsuttryck och ljud.
Winry (flicka) kommer hem med följeslagare till sin farmors hus, ingen verkar vara hemma, går upp på sitt rum, där en viss huvudperson sitter och äter utan att han visste att hon skulle komma och utan att hon visste att han var där. Följeslagare rusar up, huvudpersonens följeslagare rusar också upp, som var fiender till dem förut men inte längre, vilket de andra inte vet om än, sen rusar Winrys farmors hund upp, och allmänt kaos bryter ut.
söndag 18 april 2010
torsdag 8 april 2010
Sexism mot transsexuella personer
Så jag läste ett brev som inte var ämnat för mina ögon som min mamma skrivit om mig för månader sen, det var inte planerat, det bara blev så. Innehållet gjorde mig väldigt upprört på flera plan, men jag ska inte gå in på detaljer, mer än att jag insåg att min mamma inte accepterar mig alls, och inte tror att jag är kille, vilket jag redan anade, men inte till vilken grad. Jag påmindes också om att min mamma är en människa som inte verkar känna mig särskilt bra.
Det var inte det jag tänkte diskutera, utan den uppenbara sexism min mamma visade prov på, som jag ska försöka anknyta till ett större sammanhang. Jag kommer att prata om binärsidentifierade personer, eftersom jag inte känner mig kvalificerad att skriva om hur ickebinärsidentifierade personer upplever saken.
Min mamma tycker inte att jag uppför mig som en man, har en mans mentalitet så att säga. Hon poängterar att jag inte är särskilt grabbig, att jag inte hade något större emot klänningar, och att min syster är mer tekniskt intresserad än jag.
Hon har köpt historien som media propagerar ut så väl, att det endast finns ett sätt att vara en transsexuell kille, att hata allt feminint, att vara heterosexuell, och att vara manlig. Säg mig när du senast såg ett icke-stereotypt framställande av transsexuella i media. Det kan inte ha varit särskilt ofta.
Det finns en speciell hyperform av sexism folk bara riktar mot transpersoner, vi måste fylla upp alla stereotypa roller tillskrivna oss, trans killar ska vara maskulina, trans kvinnor feminina, (och ickebinärsidentifierade trans personer ska vara androgyna, vad jag har förstått, även om det inte är något jag har samma kunskap om som binärsidentifierade personer), och inte ens om vi uppfyller alla möjliga och löjliga krav på vad folk anser vara en man eller kvinna, så kan vi bara slås ur spel med att vi bara försöker för hårt att vara ett kön vi inte är. En dubbelfälla alltså, så om du är en trans kille med vissa drag som anses feminina, är du inte en riktig man, uppfyller du alla krav, är du bara ett patetiskt försök att vara något du inte är ,eller ett stackars offer för könsrollerna som inte begriper bättre.
Till och med folk som är liberala i vanliga fall, som inte skulle säga att en man som bakar eller gråter är mindre av en man, och att tekniskt obegåvade män är mindre män, vilket jag inte tror att min mamma anser, kan komma att ställa orealistiska krav på hur en trans person ska bete sig som de stereotypiska roller deras kön tillskrivits.
Min mamma har ironiskt nog indirekt ogiltigförklarat en stor mängd cis killar som män, och implicerat att min syster måste vara en kille eftersom hon är mer teknisk än jag. Det blir en dubbelstandard, att transpersoner måste stereotypiska karaktäristiska drag som alla cispersoner inte heller uppfyller, och det är därför hycklande att ogiltigförklara en persons könsidentitet på de grunderna, vilket är ganska självklart, ifall man är trans, men verkar gå helt förbi dessa personer själva. Dessa krav på manlighet från min mamma och andra är antagligen endast svepskäl, som egentligen handlar om att man är obekväm med transpersoner och inte kan acceptera dem.
(Det finns såklart personer som omanlighetsförklarar alla män som inte uppfyller deras krav på hur en man ska vara, men de har då inte bara omanlighetsförklarat trans män, utan även cis män, och det är inte det jag försöker fokusera på, utan den dubbelstandard som binärsidentifierade transpersoner drabbas av)
Det var inte det jag tänkte diskutera, utan den uppenbara sexism min mamma visade prov på, som jag ska försöka anknyta till ett större sammanhang. Jag kommer att prata om binärsidentifierade personer, eftersom jag inte känner mig kvalificerad att skriva om hur ickebinärsidentifierade personer upplever saken.
Min mamma tycker inte att jag uppför mig som en man, har en mans mentalitet så att säga. Hon poängterar att jag inte är särskilt grabbig, att jag inte hade något större emot klänningar, och att min syster är mer tekniskt intresserad än jag.
Hon har köpt historien som media propagerar ut så väl, att det endast finns ett sätt att vara en transsexuell kille, att hata allt feminint, att vara heterosexuell, och att vara manlig. Säg mig när du senast såg ett icke-stereotypt framställande av transsexuella i media. Det kan inte ha varit särskilt ofta.
Det finns en speciell hyperform av sexism folk bara riktar mot transpersoner, vi måste fylla upp alla stereotypa roller tillskrivna oss, trans killar ska vara maskulina, trans kvinnor feminina, (och ickebinärsidentifierade trans personer ska vara androgyna, vad jag har förstått, även om det inte är något jag har samma kunskap om som binärsidentifierade personer), och inte ens om vi uppfyller alla möjliga och löjliga krav på vad folk anser vara en man eller kvinna, så kan vi bara slås ur spel med att vi bara försöker för hårt att vara ett kön vi inte är. En dubbelfälla alltså, så om du är en trans kille med vissa drag som anses feminina, är du inte en riktig man, uppfyller du alla krav, är du bara ett patetiskt försök att vara något du inte är ,eller ett stackars offer för könsrollerna som inte begriper bättre.
Till och med folk som är liberala i vanliga fall, som inte skulle säga att en man som bakar eller gråter är mindre av en man, och att tekniskt obegåvade män är mindre män, vilket jag inte tror att min mamma anser, kan komma att ställa orealistiska krav på hur en trans person ska bete sig som de stereotypiska roller deras kön tillskrivits.
Min mamma har ironiskt nog indirekt ogiltigförklarat en stor mängd cis killar som män, och implicerat att min syster måste vara en kille eftersom hon är mer teknisk än jag. Det blir en dubbelstandard, att transpersoner måste stereotypiska karaktäristiska drag som alla cispersoner inte heller uppfyller, och det är därför hycklande att ogiltigförklara en persons könsidentitet på de grunderna, vilket är ganska självklart, ifall man är trans, men verkar gå helt förbi dessa personer själva. Dessa krav på manlighet från min mamma och andra är antagligen endast svepskäl, som egentligen handlar om att man är obekväm med transpersoner och inte kan acceptera dem.
(Det finns såklart personer som omanlighetsförklarar alla män som inte uppfyller deras krav på hur en man ska vara, men de har då inte bara omanlighetsförklarat trans män, utan även cis män, och det är inte det jag försöker fokusera på, utan den dubbelstandard som binärsidentifierade transpersoner drabbas av)
lördag 20 mars 2010
Diagnos
"Har jag alltså nu officiellt diagnosen transsexualism?"
"Ja."
Så blev jag alltså officiellt diagnostiserad med rätt till testo för ett någon dag sedan. Det känns så otroligt skönt, jag var så orolig att det skulle dröja ännu längre och gå runt i ett halvår och må dåligt över att inte veta vad som pågick. Jag vill börja så fort som möjligt med att injicera testo. Rydelius tyckte även att jag skulle publicera serien jag gjort i en psykiatrisk tidsskrift för personal och liknande, eftersom han tyckte att den var avancerad, och det tänker jag nog göra, den var till från början för att utbilda cisfolk med, så den uppfyller bara sitt syfte om fler får läsa den.
Livet är alltså ganska bra just nu, även om jag har det väldigt kaotiskt på många plan, jag hinner inte med någonting, och ändå så gör jag inget viktigt.
"Ja."
Så blev jag alltså officiellt diagnostiserad med rätt till testo för ett någon dag sedan. Det känns så otroligt skönt, jag var så orolig att det skulle dröja ännu längre och gå runt i ett halvår och må dåligt över att inte veta vad som pågick. Jag vill börja så fort som möjligt med att injicera testo. Rydelius tyckte även att jag skulle publicera serien jag gjort i en psykiatrisk tidsskrift för personal och liknande, eftersom han tyckte att den var avancerad, och det tänker jag nog göra, den var till från början för att utbilda cisfolk med, så den uppfyller bara sitt syfte om fler får läsa den.
Livet är alltså ganska bra just nu, även om jag har det väldigt kaotiskt på många plan, jag hinner inte med någonting, och ändå så gör jag inget viktigt.
tisdag 9 mars 2010
Vad jag lyssnar på just nu:
English translation:
I realize the screaming pain
Hearing loud in my brain
But I’m going straight ahead, with this scar
(Can you hear me) x3
(So am I)
Go ahead and forget, go ahead and stop feeling
(I) covered up (my) wounded heart
It’s fine if (I) get hurt, cause (I) don’t feel pain anymore
Even while dragging those feet along
(I) lost sight
of myself
the sound rose
and fell
Before (I) knew it, it was just the sound of the wind…
*Chorus
That comes to tell (me), follow the scar(s)
Before (you’re) crushed by the world
Do you remember? The sky of tears
That pain protected you
That pain is always protecting you
*End Chorus
More than a strength that doesn’t cause wounds, a kindness that can’t wound
Some part of that voice seems sad
Like undoing buttons, heart and body seperated
take grasp of (your) heart one more time
*Repeat Chorus
(Can you hear me) x7
(So am I)
(I’ve) found it, that crying voice
No doubt, that’s right, it was my own
All of it was for this moment…
(I’m) sure from the beginning, (you/I) always knew
(That I) wouldn’t ever let go of myself again
You noticed, a SIGN (signal) to you
That pain protected you
(I’ve) come to tell you, follow the scar(s)
If (you) do, there’s nothing more to fear…
Don’t forget okay? The reason for smiling
That pain protected you
That pain protected you
That pain is always protecting you
(Can you hear me) x3
(So am I)
tisdag 2 mars 2010
Ego
Jag älskar mig själv.
Jag är kreativ, smart och intellektuell, jag gör mitt bästa för att vara snäll mot andra.
Jag förtjänar respekt.
Det jag säger är ingen börda för folk att bära, jag kan säga intressanta och roliga saker.
Jag tycker inte synd om mig själv och är inte särskilt egoistisk, jag har anledning att klaga och vara irriterad på andra ibland.
Jag kommer ofta med bra ideér, och jag engagerar mig.
Det kommer att gå bra för mig.
Jag är modig och handlingskraftig när jag väl tar tag i något.
Jag är inte dum.
Det är inget litet steg för mig att skriva de här orden, jag som i en så stor del av mitt liv har känt ett så starkt självhat att jag inte vetat vad jag ska göra av mig själv. Fortfarande så tror jag inte på dem, mer än ibland, men jag övar mig. Att tycka om sig själv är något man måste lära sig, verkar det som. Jag har i alla fall blivit mycket bättre på det, nu kommer bara tvivlen, att jag inte är värd något, i små doser, och verkar bara vara när jag försöker göra något extra viktigt, att tala om någonting svårt, eller när jag är rädd att jag klivit över någon slags linje och är rädd att skrämma bort folk jag tycker om, vilket inte händer lika ofta som till exempel i somras, men det är jobbigt när de kommer.
Jag är kreativ, smart och intellektuell, jag gör mitt bästa för att vara snäll mot andra.
Jag förtjänar respekt.
Det jag säger är ingen börda för folk att bära, jag kan säga intressanta och roliga saker.
Jag tycker inte synd om mig själv och är inte särskilt egoistisk, jag har anledning att klaga och vara irriterad på andra ibland.
Jag kommer ofta med bra ideér, och jag engagerar mig.
Det kommer att gå bra för mig.
Jag är modig och handlingskraftig när jag väl tar tag i något.
Jag är inte dum.
Det är inget litet steg för mig att skriva de här orden, jag som i en så stor del av mitt liv har känt ett så starkt självhat att jag inte vetat vad jag ska göra av mig själv. Fortfarande så tror jag inte på dem, mer än ibland, men jag övar mig. Att tycka om sig själv är något man måste lära sig, verkar det som. Jag har i alla fall blivit mycket bättre på det, nu kommer bara tvivlen, att jag inte är värd något, i små doser, och verkar bara vara när jag försöker göra något extra viktigt, att tala om någonting svårt, eller när jag är rädd att jag klivit över någon slags linje och är rädd att skrämma bort folk jag tycker om, vilket inte händer lika ofta som till exempel i somras, men det är jobbigt när de kommer.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
