Fiktionsexualitet

Ordet betyder attraktion till karaktärer, personer som inte finns i verkligheten, och jag har ganska stor erfarenhet av det själv, så jag ville göra en riktig fanboypost, med flera karaktärer jag tycker är snygga och attraktiva på flera sätt. Tyvärr är det svårt att visa på deras personlighet också, vilket spelar roll. Observera att jag tar med officiella bilder och videor, och bara länkar till fanarts, detta för att de officiella bilderna hittar man så lätt om man googlar att det inte är så svårt att ta reda på uppehovet, men fanart är svårare att hitta konstnären till.

Några tidiga exempel på karaktärer jag var attraherade av är Prinsen i Prince of Persia: Sands of Time, och Illidan Stormrage från Warcraft III: expansionen The Frozen Throne. Jag skrattar lite åt prinsen i Prince of Persia nu, han är ganska ful, men jag var iförsig bara en elvaårig liten knatte då. Illidan däremot är lika snygg fortfarande, vem älskar inte en bad boy demon hunter-turned-demon med horn och vingar?






Sen gillade jag Remus Lupin från Harry Potterböckerna (speciellt eftersom jag fick tag i fanart från internet, t.e.x ArtDungeon). Han var ofta porträtterad med halvlångt hår, och hans personlighet var lugn.

Narren från Robin Hobbs böcker älskade jag på högstadiet, älskar jag fortfarande, och jag undrar om jag någonsin ska sluta älska den karaktären, som kanske var den första transaktiga person jag någonsin stött på i en bok. Hans ord och sätt att uttrycka sig gick rakt in i mitt hjärta. Jag länkar nu till lite fanartbilder,här, här, här, här och här, samt här.

Sephiroth från Final Fantasy 7 (Advent children och Crisis Core i mitt fall, eftersom vi inte ens hade tvspel när originalet kom ut) är också snygg, en riktig bishonen. Hans långa silverfärgade hår och de turkosa ögonen, samt den snygga svarta läderoutfiten är så snygga, maskulint och feminint på samma gång. Angeal och Genesis är ganska snygga de med (okej, nästan varenda final fantasy-kille är läcker, så det är bäst jag inte börjar snacka mer om det)


(Sidenote, jag älskar den här parodin av filmstycket)

En annan person som jag är förtjust i är Orachimaru från Naruto, jag älskar hans röst i den japanska versionen, och hans långa svarta hår, gulgröna ögon och vita hy, han är lite äcklig men snygg på samma gång. Min morsa hatar honom. Jag letade i evigheter efter en fanvideo jag gillade, men hittade ingen jag var nöjd med.



Prince Nuada från Hellboy 2 är också en karaktär jag gillar. Filmen var dålig, Nuada äger. Jag älskar sättet han slåss på, och tycker att han är mer sympatisk än huvudpersonerna, även fast han dödade sin egen far (det säger mer om huvudpersonerna).




Edward Scissorhands är även han en karaktär jag gillar, hans sorgsna ögon, frisyren, hans tillbakadragna och skygga, men ändå väluppfostrade sätt, det vackra, ärrade ansiktet.Filmen är jag lite tvehågsen till, jag gillar vissa element väldigt mycket, men andra avskyr jag.

Brev till min handledare.

Avbryter bloggpausen för en text till min handledare i projektarbetet, en person som jag känt ett ganska bra tag vid det här laget. Jag gör en självbiografisk serie som projektarbete, med fokusering på transbiten i mitt liv. Jag är inte så vänligt inställd till hen för tillfället.

Du kallade mig hon inför en annan lärare i torsdags.

Jag är en transsexuell kille, jag vill bli kallad det namn jag talat om att jag heter, och det pronomen folk ska använda om mig är han, vilket borde vara uppenbart, vad brukar man använda om killar? Vilket jag berättade i det papper jag med darrande hand räckte fram när jag började komma ut för folk, pappret som var så lätt i handen som fick mitt hjärta att kännas som en sten i bröstet av nervositet, pappret som du fick ta del av.

Min transsexualism har orsakat mig enormt lidande i mitt liv, delvis på grund av den frånvaro jag känt inför min kropp och livet i allmänt, men inte alls en obetydlig del på grund av omvärlden, som har så svårt att acceptera mig och förstå vem jag är.

Att förneka mig mitt namn och pronomen, de som jag själv valt åt mig själv, till skillnad från de flesta, lyckliga, okunniga, människor, som aldrig behövt tveka över vilket namn och pronomen de har, än mindre bekymra sig över något som transsexualism, är att delvis förneka min existens, och dessutom att inte respektera mig eftersom det inte var viktigt nog att säga rätt.

För dig kanske det här är något teoretiskt, roligt, avlägset, utan större betydelse. En lek. Bara en elev, och efter timmen är slut så behöver något som transsexualism inte existera längre.

För mig är det mitt liv. Jag måste leva igenom det dag efter dag, jag måste höra dag efter dag att jag är störd i huvudet, att jag inte är viktig, att mina känslor inte är viktiga och att jag är förvirrad, att jag inte borde existera, att jag aldrig kan vara kille, att de på något magiskt vis kan se den könsmarkör någon okunnig doktor satte på mig vid födseln (trotts det ironiska faktum att transsexuella människor finns omkring dem utan att de har någon aning om att de är transsexuella). Inte mot mig personligen, men mot transsexuella människor i allmänhet.

Jag får genomlida och acceptera att även personer som jag älskar och är viktiga för mig kan råka säga fel pronomen och alienera mig, påminna mig om det som jag nästan aldrig kan undkomma i mina egna tankar, i en miljö där jag trodde mig vara säker och jag blir tvungen att hålla god min eftersom jag vet att de inte egentligen menade det, men att de aldrig skulle gjort det om jag inte varit transsexuell. För det kommer varken de eller jag ifrån. Om jag inte varit transsexuell skulle de inte ha sagt fel i första fallet.

Vet du hur meningslöst det känns inombords?

Varje gång jag hör någon säga hon tänker en del av mitt inre att jag borde döda mig själv, hellre det än att fortsätta uthärda detta. Du kanske inte lade ner någon värdering i hon. Men det är just det som är problemet, att du inte respekterar mig nog, att du inte förstått mig nog för att tänka på vad du säger, vilket gör att jag verkligen börjar ångra att jag gjorde serien, för vad är meningen med att utlämna mig själv så brutalt om den person som varit handledare och fått ta del av den först, inte ens ser mig som kille efteråt?

Det måste ju innebära att den var en flopp, att den bara var ett intressant stycke meningslöst dravel, att jag misslyckats fullkomligt, och bara hängt ut min själ för beskådning för att trampas på, en modern freakshow, titta på tjejen som inbillar sig att hon är kille!

Jag kräver inte att du ska göra under, (även om jag önskar att jag kunde) du har trotts allt vuxit upp i en kultur som säger att min ”identitet”, eller vad det nu finns för lämpligt ord att använda om en sådan fundamental del av vem jag är, inte kan vara äkta, oavsett om du är medveten om det eller inte, så det kommer säkert hända att du säger fel även om du försöker vara medveten om vad du säger. Jag vill bara att du ska tänka efter, att du ifall du sagt fel rättar dig själv efteråt.

To Zanarkand

Ett av de pianostycken som jag älskar mest.

Det kommer antagligen dröja innan jag skriver något längre inlägg här igen eftersom jag har tre stressade veckor framför mig innan mitt projektarbete ska vara klart och ligger långt efter planeringen samt har en massa annat i skolan att ta igen. Däremot kommer jag antagligen posta en del videor, även om en del av mig inte är så nöjd med flera videoposter på raken.

Idag är det att jag just blivit kär i en viss röst, nämligen Jussi Björling, han har så fantastiskt bra och stämningsfull röst att jag nästan börjar gråta varje gång jag hör honom sjunga den här låten, nessun dorma.

Kortfilm

För att jag gillar romantik, angst och kortfilm.

A gay couple from Tbilisi, Georgia (former USSR) escapes homophobia in their home country by immigrating to Australia. One has his application for permanent residency in Australia approved but their future together hangs in the balance awaiting the arrival of the second letter from immigration.