Kalla oss inte för flickor!

Talet jag skulle velat hålla till våra middagsgäster, angående användandet av frasen "ni flickor" som använts om mig och mina systrar så länge jag kan minnas.

Kalla oss inte för ni flickor, eller flickorna, eller ni tjejer. Vi råkar vara i liknande ålder och påminna mycket om varandra (inte till utseendet i mitt fall, men i våra sociala svårigheter), men vi är alla varsin egen individ, med vårt eget namn, och våra egna känslor och intressen.

Jag är för det första inte av kvinnligt kön, utan en ung transsexuell man, och mina syskon har i stora delar verkat känna sig väldigt malplacerade i den roll som tonåringar och barn som anses vara kvinnligt kön ska passa in i, och därför är benämningen osedvanligt illa vald, eftersom för mig så känns den helt felaktig och missvisande för vem jag är, och för att jag anar att mina systrar inte heller är särskilt nöjd med ordvalet.

Jag skulle faktiskt vara emot ordvalet även om det användes om folk som var tjejer, och kände sig något så när bekväma i rollen som tjej, på grund av anledningarna som jag ska ta upp härnäst.

Det är även det faktum att vi är 19 och 18 år, och att använda flickor om individer som nästan är vuxna känns nedvärderande. Flicka är en term som speglar omogenhet. Vi är tillräckligt gamla för att respekteras som vuxna och självständiga människor, även om vi alla fortfarande bor hemma.

Att dessutom använda frasen i ett svepande drag för att mena oss alla tre är väldigt objektifierande, som att vi är en enhet som inte behövs behandlas med tillräcklig respekt för att ses som individer med skilda åsikter och handlingar. Det är en sak att referera till oss som en grupp när vi inte är närvarande, men när vi alla är närvarande är det minst sagt störande.

Jag förstår att det är mycket enklare att tilltala oss med ett svepande generaliserade ord, men ber dig härefter att sluta använda dig av det, eftersom det är otroligt obehagligt på flera plan (även om det som får mig att bli direkt nedstämd, istället för bara uppretad är den översta anledningen).

Transgender Day of Rememberance

Jag vet att jag är sen, på grund av sjukdom, men det kändes fel att inte nämna att det var Transgender Day of Remembrance den 20 Novemeber. Jag är antagligen så långt man kan komma från att tillhöra den grupp av transpersoner som har störst risk att bli mördad, om man utgår från listan över rapporterade fall. Jag är en trans man, medelklass, vit, och lever inte i syd eller centralamerika. Det vore fel att använda dagen för annat syfte än att erkänna det tragiska i alla dessa människor som blev dödade på grund av transfobi, även om det också finns andra faktorer som i de flesta fall spelar in (transmisogyni, sexism, klassism och rasism till exempel). Någon kände sig berättigad att utplåna en annan människas existens bara för att de levde sitt liv.

Allmänt

Min hjärna: Växlar mellan zombieslö och att inte bry sig om något.

Förnamn: Jag är nu säker på vad jag vill heta. Det blir en aning skumma namn, men varför inte passa på, nu när man ändå ska byta.

Böcker: Äntligen har läsfunktionen i min hjärna satt igång igen, det var en lång period då jag inte orkade läsa annat än serier. Jag är van att plöja igenom travar med böcker, så det var konstigt för att vara jag. Därför gick jag till biblioteket och lånade en hel bunt.

Skolan: Nu fick jag ont i huvudet. Min frånvaro är ganska fruktansvärd, även om jag skriver bra på proven i alla fall. Det är inte bra att jag dessutom håller på att bli sjuk just nu. Jag kanske får gnälla på rektorn att jag behöver en egen planering eller något, jag har hört att det är möjligt.

Sömnen: Jag kan sova hur länge som helst, men bara det inte är mellan tolv och ca fem på natten, vilket är när jag borde sova. Det innebär att jag tyvärr blir tvungen att kompensera med eftermiddagslurar. Idag har jag lyckats vara vaken i ca en timme, sedan somnat i två timmar och sen varit vaken en timme och så vidare.

Heteronormen som mätredskap: Det känns som om alla frågar mig om tjejer hela tiden, vad för sorts tjejer jag gillar, om det går bra med tjejerna. Det är skönt på ett sätt, för det visar att jag tolkas som kille utan tvekan, om jag tar heteronormen i beräknande, men jag blir fortfarande för överrumplad för att hinna svara något vettigt. Nästa gång ska jag lugnt säga, att nej, jag är bög. Äntligen kan jag komma ut och få folk att förstå vad jag menar, istället för att de förvirrat undra vad fan det är frågan om, utan att någon säger att de inte tror mig (fast jag kanske har fel, kanske maskulina killar blir ifrågasatta sin icke-heterosexuella läggning med, men har svårt att tro att folk skulle missförstå och misstro det lika mycket som vissa gör när det kommer till transsexualism).

Övrigt: Så mycket i mitt liv har förändrats till det bättre det närmsta året. Jag känner mig själv mycket bättre och jag har utvecklats individuellt, även om jag i stor mån fortfarande är en överintellektuell snorunge som inte kan ta hand om sig själv (jag ska inte gå in på hur lång tid det tog innan jag lärde mig knyta skosnören).

Studenten: Den enda anledningen att jag ser fram emot studenten är att jag möjligtvis tänkte använda den för att passa på att antingen hyra eller köpa herrkläder i viktoriansk stil att ha på mig, i alla fall väst och en puff tie (vad det nu heter på svenska). Det skulle inte förvåna mig om det är otroligt obekvämt, för att inte tala om varmt, men det är något jag velat testa i evigheter. Det enda jag är lite bekymrad över är att sticka ut för mycket, men jag tycker att jag har haft en för lång period när jag bara försöker anpassa mitt utseende efter andra.

Födelsedag

Jaha. Så var en helt plötsligt myndig. Jag har inte direkt märkt någon skillnad än. Däremot så har jag märkt en stor skillnad det närmaste året hos mig själv, och jag tror faktiskt att jag håller på att växa upp en aning. Jag fick inga direkta presenter, det var mer indirekta saker som gjorde mig glad.

Först så hade jag ett besök hos BUP, där de äntligen kom med ett besked om hur aspergerutredningen gått. Uppenbarligen så ligger jag långt över medelbegåvningen enligt WAIS-testet, och jag är lite glad att det gick så bra, men resultatet beror till större delen på faktorer som jag inte personligen har bidragit till.

De kom fram till att de inte tyckte att jag uppfyllde alla kriterier för att få diagnosen aspergers syndrom, jag uppfyller a-kriterierna, men inte b-kriterierna, och det håller jag med om. En av anledningarna var att jag med hjälp av att använda mitt intellekt kunde hantera och anpassa mig till mina sociala problem bra. Däremot tyckte de ändå att jag är icke-neurotyp och en del av autismspektrumet, de tycker att jag ska ha diagnosen autismliknande tillstånd.

En annan sak var att jag äntligen fick kontakt med Rydelius, och han förklarade varför det hade dröjt och att han skulle dra tag i saken lite med den som jag var menad att träffa efter sommaren. Förhoppningsvis sätter snart utredningen i gång på allvar.

Nu kan jag även byta juridiskt namn själv, skönt nog. Jag måste bara dra ändan ur vagnen och göra det. Problemet är att jag lägger till fler och fler förnamn och resonerar om jag ska ta med dem eller inte, jag har svårt att bestämma mig.

Förvirrad

Jag är förvirrad igen. Jag har länge varit säker på att jag endast är attraherad av killar. När jag var yngre frågade jag mig själv om jag var bisexuell, men då kom jag fram till att det inte verkade så. Nu är jag inte lika säker längre, med tanke på hur många tjejer jag har spanat in den senaste tiden.

Jag är fotfarande överlägset mest intresserad av killar, eftersom jag finner så många fler kille-identifierade individer attraktiva, men ibland finns det vissa tjej-identifierade och icke-könsbinärsidentifierade individer som är så himla häftiga att jag vill kasta mig framför deras fötter och deklarera just hur underbara de verkar vara. Fast det känns inte som att det ligger på samma plan riktigt.

Därför funderar jag lite över etiketter som omniromantisk och homosexuell, men kanske kommer jag fram till att bisexuell eller pansexuell passar bättre, eller att jag helt enkelt är homosexuell och bara beundrar vissa människor mycket. Men det är inte så noga eller särskilt bråttom, det är bara ett sätt att försöka sätta ord på det hela. Jag får driva med strömmen och se var jag tycker att jag är bekväm någonstans.