Det är bara att inse faktum.

Jag blir tagen för en cis kille automatiskt nuförtiden av större delen folk. Det är bara att inse. Jag förstår det inte själv, när jag ser mig själv i spegeln ser jag bara hur feminint mitt utseende är, hur utväxterna, som aldrig går att trycka ner helt, syns genom t-shirten, hur förbaskat kort jag är, vilka små och runda händer samt avsaknaden av skäggstubb och adamsäpple.

Jag får tycka vad jag vill, men världen håller inte med mig, uppenbarligen. hur annars kan jag förklara att två klasser fulla av människor jag aldrig träffat, samt två lärare alla tror att jag är en cis kille, och fortfarande gör det efter flertalet lektioner, att jag inför två olika människor, som vet att jag är en HBT-ungdom och efter att ha konverserat med en av dem i tjugo minuter, förutsätter att jag är en homosexuell/bisexuell kille (vilket såklart stämmer, det är bara det att jag är trans med), att en person som sett mig otaliga gånger förut undrar vem den nye killen är.

Jag tog nu en extra god blick in i spegeln, och okej då, jag ser väl ganska mycket ut som folk föreställer sig cis killar, i alla fall i trettonårsåldern, men jag fattar inte hur de kan gå med på att jag är sjutton, det är ett mysterium.

En sak är i alla fall klar, jag får sluta gå ut och göra saker med min mamma, för att hon tilltalar mig som om jag vore en tjej, med fel pronomen och namn, vilket skulle vara irriterande för ett par månader sen, men nu blir det mer pinsamt eftersom folk undrar vad fan hon sa egentligen.

Bryan Safi satiriserar över medias framställning av homosexuella personer (tycker inte att bisexuella tas upp, han nämner bara gay och lesbian, vilket jag tycker är en besvikelse, eftersom det ingår i det material han presenterar). Inte lika aktuellt i Sverige, eftersom det är USAs media, men ändå bekant och underhållande.


Det är en stereotyp som jag känner igen, vilket kanske inte är så konstigt, eftersom man ser många av USAs såpor här med. Jag avskyr den avhumanisering denna stereotyp innebär, homosexuella män är inga modeaccessoarer, vi är lika mänskliga som alla andra. Jag älskar scenen när han frågar en heterosexuell kvinna om hennes sexvanor och hon ringer polisen, det är så bra satir. Om jag träffade någon som sa "I love the gays", så skulle jag springa skrikande därifrån, eftersom den personen verkligen avhumaniserat en och bara ser en stereotyp, inte riktiga människor. Andra har även tagit upp den avsexualisering som sker i stereotypen "gay best friend", eftersom karaktären ytterst sällan får visas upp med sin egna sexualitet, (eller ens ett liv utanför den heterosexuella kvinnans närvaro).

Eftersom de är reklam från USA, kan jag inte relatera till dem, mer än att de reklamer med två versioner var nästan komiska eftersom det var så bisarrt, men på samam gång naturligtvis frustrerande.

Det jag tycker är mest talande i den här är den biten när de vissar killar som ser på när det kysser varandra. Den heterosexuella manliga blicken i full action. Det är bisexuella kvinnor som här skildras, och föder in i den stereotyp en del har, att bisexuella kvinnor är sådana som ibland kan tänka sig att hångla med kvinnor för mäns njutning skull, men inte ha ett seriöst förhållande med dem under längre tid. Nu har jag inte i detalj sett programmen som skildras, och jag är inte heller en bisexuell kvinna, och därför vet jag inte allt om de stereotyper en utsätts för, så jag kan inte riktigt uttala mig om det hela, men det är en stereotyp som jag träffat på förut. Jag har ett anekdotiskt exempel om hur jobbig denna stereotyp kan bli, eftersom jag läst om en bisexuell kvinnas upplevelser, som sa att när en heterosexuell man hade frågat henne om hon var lesbisk, och hon svarat att hon var bisexuell, så tog han genast tag i en annan kvinna och sa åt dem att kyssas framför honom.

Stopphormoner

Stopphormoner, två dagar senare.

Är inte lika hyperaktiv, men vill fortfarande flänga runt mer. Trummar med fingrarna mer än vanligt, och är otroligt otålig. Har svårt att hålla koncentrationen uppe när jag ska lyssna på lärare, tycker att de är för långsamma och vill bara sätta igång. Detta växlas med att vara trött och sömnig. Vilket innebär att jag antagligen irriterar lärare med att växla mellan att otåligt skifta sittställning och falla ihop av sömn på bänken. Blir lättare varm och andfådd när jag går upp för trappor och dansar. Smaksinnet är försämrat. Har ibland värmevallningar samt är en aning hes, och nej, håller inte på att bli förkyld. Humöret tämligen stabilt, förutom en aning surhet, har inte varit deprimerad eller haft ångest, vilket jag vanligen känner en aning av varje dag. Har varit positiv och kreativ, samt avslappnad i den bemärkelsen att ingenting bekymrar mig.

Kan inte svara vilka effekter som orsakas på grund av stopphormonerna och vad som beror på andra omständigheter. Intressant.

Prepubertal pojke berättar

Nej, jag är väl inte direkt prepubertal, jag har bara varit i fel pubertet ett par år, men nu blir det ändring på det. Det hände två positiva saker idag.

Jag tog min första spruta med stopphormoner i eftermiddags. Det gick ju bra. När det var gjort och jag var på väg ifrån skolsköterskan så började jag gråta, men det var inte för att jag var upprörd, utan för att jag kände mig så bra, jag grät av lättnad. Det var en skön och behaglig gråt, och efter att jag slutat bestämde jag mig för att le åt alla jag mötte på stan för att dela med mig av min glädje lite. Skillnader jag märker är att jag är hyperaktiv, det känns som att jag uppfattar saker snabbare, och så känns det som att min känsel är högre, jag känner kläderna mot kroppen på ett annat sätt. Detta vet jag inte om det beror på sprutan eller är rent psykologiskt. Nu ikväll så känns det som att någon satt eld på mina byxor, jag känner en våg av värme igenom mig, men inte som feber, för jag är helt klar i huvudet. Detta beror säkert på sprutan. Jag försökte hitta mer information om de företeelser stopphormoner kan orsaka, men jag har försökt förut med, jag kan inte hitta någon vettig och konkret information om det hela. Suckandes gav jag upp och sökte på klimakteriet istället, och där stod det med en gång att värmevallningar kan vara ett symptom av minskat östrogen i kroppen.

Det andra bra som hände var att jag fick reda på att jag blir sedd som kille automatiskt i en av de två nya kurser, med folk jag inte känner, som jag har. Jag blev kallad han. Jag anade att det var så, läraren såg mig i alla fall som kille från början för hon frågade om jag var [killnamn som jag inte minns] när hon försökte pricka av mig på klasslistan. Så jag ser alltså så pass grabbig ut att folk tror att jag är cis kille nu. Förvånande. Men det är kanske för att jag är så van vid att se mig själv samt kvinnor med ett maskulint uttryck att jag tycker att jag ser hur omanlig ut som helst. Det är skönt att slippa säga något och bli kallad rätt automatiskt. Samtidigt så gör det mig fegare av att inte vilja bli sedd som transfreaket, vilket gör att jag inte vill prata trans lika mycket som vanligt för att folk inte ska bli misstänksamma. Däremot tänker jag inte försöka dölja att jag är homosexuell om det kommer upp en fråga om partner, relationer eller min upplevelse av de fördomar man möter om homosexuella personer (om jag vågar, det är några grabbar från byggprogrammet med, och jag har fördomen att de innebär att de är homofoba). Det är en kurs om kommunikation, vilket är intressant.

Gnäll

Vad är det med mig? Jag är otroligt känslig för att bli kallad fel pronomen och fel namn. Jag avskydde det förut, men nu bryter jag fullkomligt ihop så fort det händer. Jag blev tvungen att gå hem från skolan en eftermiddag bara för att jag blev omnämnd som hon upprepade gånger av en lärare. Senast igår blev jag också tvungen att springa iväg och gråta förtvivlat i några minuter för att en lärare kallade mig för hon.

Så fort jag hör pronomen hon vrider det sig olustigt i maggropen av rädsla att det är mig de refererar till, och när jag ser mitt juridiska namn så hoppar hjärtat upp i halsgropen av förskräckelse att det är mig det refereras till. Det är jobbigt.

Jag längtar efter att bara kunna umgås med transpersoner, jag blir för nervös i cispersoners sällskap att de ska säga fel att jag inte kan umgås med den på ett sätt som känns bekvämt, men jag vet att det är omöjligt, jag lever ihop med fyra stycken och världen är full av dem, de är en överväldigande majoritet. Tyvärr är familjen värst att vara med dessutom, de försöker inte ens säga rätt, de ignorerar det hela, och verkar ändå tro att vi kan ha en bra relation, trotts det faktum att de gör mig otroligt illa och struntar i otroligt viktiga delar av min identitet som påverkar mitt liv. Jag vågar till exempel inte berätta att så fort jag är nedstämd, så är det oftast på grund av hur folk bemött mig som transperson. Jag måste hitta ett sätt att stå ut, men jag vet inte riktigt hur.

Samtidigt så skäms jag över att jag är privilegierad, jag är medelklass och bortskämd av föräldrar ekonomiskt, bor tämligen nära till utredningsteamet, och bor i ett land där jag inte behöver betala för större delen av min medicinska transition (även om det är en nackdel med den långa väntan), så jag har inte rätt att må dålig.