Livet e.f.t (efter föräldratjat) känns väldigt bra just nu. Det som stör mig mest är att mina utväxter på bröstet syns vad jag än gör för att slippa ha dem utstickande. De är så stora, och det är oerhört irriterande. Har hela tiden morbida tankar på att de bara ska smälta bort eller något. Kan jag inte bara få vakna upp och ha rätt kroppsdelar imorgon? Inte? Fan.
Otroligt dålig dikt skriven av mig när jag hade tråkigt:
It's obvious to me,
the thing they cannot see
The right pronoun is he
How simple can it be?
Dikt med ordvits: transguys are real men:
If you think that your dick defines you.
As though that is what makes you a real man,
You're not proving you're any sort of male,
You're just proving yourself a dick.
Av skribbeth
It's a boy, för ibland står man där och känner sig så jävla feminin i andras ögon när de inte respekterar ens identitet och man försöker göra sitt bästa för att rätta dem, trots att man är så nervös att stämbanden drar ihop sig och man låter ännu mesigare och ljusare än vanligt.
lördag 16 maj 2009
onsdag 13 maj 2009
I can haz utredning
Idag är en osedvanligt bra dag (bortsett från att idrottsläraren sa fel namn, argh, men det är inte så farligt, eftersom en i klassen hjälpte mig att rätta. Ibland älskar man människor. Däremot sa hon fel pronomen med), jag gjorde ett snyggt mål i basket, jag har en ny keps som antagligen gör att fler ser mig som cis kille, för att det är mest killar som har keps, och för att man inte ser ansiktet lika bra. Dessutom hade jag en trevlig kväll med fika och filmvisning.
Men det är inte direkt det som jag tänker på mest just nu, utan det faktum att mina föräldrar har gått med på att skicka en remiss till Astrid Lindgrens, så att jag kan få börja min utredning!
Jag var inte särskilt spänd, men jag var lite rädd att behöva tjata på dem mer, eftersom jag lagt en rad ganska vettiga argument på bordet. Jag tror att det hjälpte lite att min psykolog sa att jag pratat om att få remiss redan tidigt i höstas (och jag har vetat att jag ville gå på en utredning sedan i somras, när jag först fick reda på att det var möjligt), så jag har redan varit ganska klar på den punkten en längre tid. Jag fick inte höra när de sa att de gick med på det, de lät mig vänta utanför och pratade i enrum med psykiatrikern och psykologen. Jag är faktiskt lite nyfiken. Jag kommer antagligen be min psykolog att skvallra lite.
Min mamma sa att hon tyckte att mitt namn var väldigt fult, tyvärr, men jag antar att det inte spelar någon roll, nästan alla andra har sagt att det är ett snyggt namn. Men jag är lite tveksam inför det, eftersom det är så ovanligt.
Men det känns väldigt skönt. Fast lite nervöst på samma gång. Jag hoppas att det går enkelt. Jag har ett hemligt hopp om att få ha börjat mitt "real life test" (som att jag inte lever det riktiga livet nu med) innan jag börjar på universitetet eller kanske högskola efter gymnasiet. Det vore så skönt att bara få komma någonstanns utan att någon hunnit se en som tjej innan. Folk har så svårt att skaka av sig det där första intrycket.
Men det är inte direkt det som jag tänker på mest just nu, utan det faktum att mina föräldrar har gått med på att skicka en remiss till Astrid Lindgrens, så att jag kan få börja min utredning!
Jag var inte särskilt spänd, men jag var lite rädd att behöva tjata på dem mer, eftersom jag lagt en rad ganska vettiga argument på bordet. Jag tror att det hjälpte lite att min psykolog sa att jag pratat om att få remiss redan tidigt i höstas (och jag har vetat att jag ville gå på en utredning sedan i somras, när jag först fick reda på att det var möjligt), så jag har redan varit ganska klar på den punkten en längre tid. Jag fick inte höra när de sa att de gick med på det, de lät mig vänta utanför och pratade i enrum med psykiatrikern och psykologen. Jag är faktiskt lite nyfiken. Jag kommer antagligen be min psykolog att skvallra lite.
Min mamma sa att hon tyckte att mitt namn var väldigt fult, tyvärr, men jag antar att det inte spelar någon roll, nästan alla andra har sagt att det är ett snyggt namn. Men jag är lite tveksam inför det, eftersom det är så ovanligt.
Men det känns väldigt skönt. Fast lite nervöst på samma gång. Jag hoppas att det går enkelt. Jag har ett hemligt hopp om att få ha börjat mitt "real life test" (som att jag inte lever det riktiga livet nu med) innan jag börjar på universitetet eller kanske högskola efter gymnasiet. Det vore så skönt att bara få komma någonstanns utan att någon hunnit se en som tjej innan. Folk har så svårt att skaka av sig det där första intrycket.
måndag 11 maj 2009
Mitt favoritord just nu: Könsfascist.
Syftar på personer som har en strikt åsikt om att det bara finns två motsatta kön och alla tillhör ett av dem och att det finns klara gränser vem som räknas till vad och dessutom blir aggressiva/förlöjligande/baktalande/nedlåtande till sättet om någon säger emot. De tycker att folk ska underkasta sig allmänhetens idéer om kön oavsett individens egna personliga upplevelse, därför fascist. Trots att den inte bottnar sig i vetenskaplig grund, så är det en alltför vanlig åsikt som är t.o.m. vägintegrerad i statliga sammanhang genom att sortera in alla i två kategorier. En företeelse som mestadels förekommer bland cis män/kvinnor men inte helt okänt förekommande bland trans män/kvinnor.
Nej, det är inget officiellt ord, jag tänkte ut det. Om det finns något annat ord än fascism att platsa in skulle det vara bättre. Att använda det känns lite för mycket som att försöka få en billig poäng. Även om jag tycker att de är idiotiska. Könsfundamentalism?
Fascism: http://sv.wikipedia.org/wiki/Fascism
Den psykiatriska störningen att tro att kromosomerna bestämer någons kön:Homochromosexuality (satir)
lördag 9 maj 2009
Randomness
Mina föräldrar talar inte om någonting för mig. Uppenbarligen så var de på ett möte på RFSL, men jag har ingen aning om vad det gick ut på, antagligen att få prata av sig med någon som hade erfarenhet om hur det kan vara för föräldrar som har barn som är trans. Jag är nyfiken, men vet inte hur jag ska fråga.
Jag fick tillfälle att prata med min pappa om det hela (min transsexualism) för några dagar sen och berättade lite om det hela, och varför jag vill börja utredningen nu istället för att vänta tills sent i höst.
Och nästa vecka så ska jag ha ett möte med dem, där psykologen, psykiatrikern och jag ska försöka få dem att gå med på att låta oss skicka en remiss.
Så nu försöker jag tänka lite kring vad jag ska säga för att övertyga dem. Vilken vinkel ska jag ta det från? Ska jag framhärda att jag är transsexuell eller att jag är kille? Om jag fick välja, så skulle det vara det senaste, men jag tror att det är enklare för folk att förstå den transsexuella biten. Alltså att kroppen känns fel, jag vill ändra den, än det faktum att jag är kille, redan nu. Antagligen är båda lika viktiga.
Det känns inte helt hopplöst, jag tror att båda är ganska resonabla, och det verkar som min mamma försöker förstå. Hon höll på att säga lillasyster i ett samtal, men det blev ett "lillasyst..." följt av mumlande, och det verkade som hon tyckte det var lite obekvämt att säga det.
Jag kan tyvärr inte rätta dem än, när de säger fel namn och pronomen, eftersom det finns vissa som inte vet att de har en lillebror. Och tyvärr så vet jag att jag borde anstränga mig mer för att hitta ett tillfälle, det räcker inte att springa omkring i en töntig t-shirt som det står "EMO BOY" på, och inhysa det fåfänga hoppet att någon i huset ska tycka att det är något märkligt.
Hade något samtal om homosexualitet, och de i familjen kunde inte förstå vad det var folk störde sig så mycket på, homosexuella är ju vilka människor som helst. Och jag sitter där och säger inget, det skulle kännas skumt att prata om något som rör mig själv som att det gällde någon annan (och som att det behövdes sägas att homosexuella är vilka människor som helst, det vet jag väl), men det är så det är att vara i garderoben. Som när syskonen tycker att jag blir för jobbig när jag diskuterar HBTQ-personers rättigheter, det har ju inte med mig att göra (och jag håller på att explodera inifrån av frustration). Det bra är att de inte är fientliga, men jag misstänker att de inte är helt utan fördomar heller.
Jag älskar och hatar att det är sommar snart på samma gång. Jag tycker om värmen, och att löven är tillbaka, att blommorna slår ut, det jag hatar är alla killar som springer runt i tighta t-shirts. Det vill jag också göra, men då kan jag vara säker på att alla ser mig som en tjej, och det är för obehagligt för att jag ska vilja göra det. Räddningen i nöden är uppenbarligen kortärmade skjortor, då syns de förbaskade utväxterna minst utan att jag förgås av värmen. Men jag vill ha tighta t-shirts och linnen! Framför allt så vill jag ha bort de där jäkla utväxterna, jag vill inte vänta! Jag vill inte! Just nu är jag arg över att jag måste vänta, arg över att just jag måste gå igenom det här, även om jag vet att det inte tjänar någonting till. Det är bara att.. vänta.
Ja, jag är en otålig 13-åring inombords. Det känns som att jag precis kommit in i puberteten, jag blir lätt arg och irriterad, särskilt på mina föräldrar, sover länge på morgnarna, trotts att jag alltid varit tämligen morgonpigg, och framför allt så har det tidigare varit ett slött konstaterande, att ja, jag attraheras av killar, nu är det mer som : KILLAR! Fan vad söt/snygg/attraktiv/sexig han är. Låt mig säga att en pojkvän är ungefär det minsta jag haft i tankarna de senaste åren. Jag kunde inte ens föreställa mig själv i ett förhållande tills alldeles nyligen.
Övrigt: yay, könsneutrala äktenskap åt alla. Nu är det bara att se till att äktenskap är för mer än två personer.
Många som skrev om det glömde vissa saker bara. Hitta felen: "homosexuella får gifta sig" "homoäktenskap". Hoho? Går det upp ett ljus hos någon? Det finns bland annat två ord som brukar glömmas bort: Bi och pan, och jag syftar inte på insekten och en viss grekisk gud (eller det japanska ordet för bröd). Det som hänt är att två människor, oavsett kön får gifta sig med varrandra. En sak som jag undrar är om detta innebär att transsexuella slipper skilja sig om de vill gå igenom en könskorrigering? Det måste det väl göra? Vore absurt annars.
För övrigt så är jag medveten om att proportionerna är fruktansvärt dåliga på bilden ovan. Särskilt armarna ser för jävliga ut. Jag upptäckte det inte förrän det var försent för att jag skulle orka bry mig.
fredag 1 maj 2009
Meme (eller vad man ska kalla det)
Age: 17.
Gender: Male.
What did you come out as (gay, bi, transgendered, use any terms you like here)? Transsexual, gay.
What other words would you use to describe yourself? I use a lot of words to desribe myself, to tell them all here would take too much space.
How old were you when you first realized your identity? Gay, 11. Transsexual, 16.
How old were you when you first told someone? 16.
Did you plan it? If so, how? I sent an email (both times).
What made you choose that person to tell? First because I didn't know the person, then because that person knew I was transsexual and therefore would understand what i talked about.
Can you remember exactly what you said? Transsexual: I, myself, am pretty sure that I am transsexual, something that has occurred to me recently, when I found information about what transsexual really meant. Gay: I'm coming out to you once more, and confess that I'm homosexual. I mean I'm attracted to guys. I know that I should have had a guy's body, but I still want a boyfriend, not a girlfriend.
How did you feel?: Incredibly happy and relieved.
What was the person’s reaction?: The person was really nice and supportive.
What was your relationship with the person like afterwards?: We got to know each other (and continued to do so).
What’s it like now? We're friends.
If you’ve been outed unwillingly, who did it?: I've outed myself quite unwillingly, since I was in a strange mood and very tired.
What happened?: We were supposed to pick a film from a list and analyze it from a philosophical perspective, and the film "Boys don't cry" was among them, and I thought in dismay: "Oh no, why that film? I don't want anyone to write about it, I don't want anyone to call him (Brandon) she or woman, and they surely will!" I started crying and happened to tell the philosophy teacher about it.
What were peoples’ reactions? Quite calm, but he corrected me when I called Brandon him, because he hadn't gone through a "sex change" (I hate that word so much), the self-righteous arrogant ass! It's me who's the transsexual here: I think I'm the one that knows best about trans issues. I still feel annoyed by it, I didn't explainhow direspectful and ignorant he was, beacuse I was too upset.
If you’ve experienced homophobia etc, please give an example. Not homophobia or transphobia directed at me precisely, but our whole culture is bathing in it, especially transphobia. One of the first things we learn to laugh at is a "man in women's clothing", believe me, just watch television. And I recall how angry i felt when I was twelve and heard the other guys starting to use "fag" and "faggot" to insult one another.
Since coming out, how “out” are you in the following areas of your life:
Educational institution: Out to everyone, save two people, as transsexual, a few knows that I'm gay.
Family: Parents only.
Friends: Everyone (one might not know that I'm gay, but I've given lots of cues about it).
What does being out mean to you? It means being able to breathe, to relax, to not feel like you're deceiving the world. Being able to speak freely about every-day problems, to tell people openly what attracts you.
What differences, if any, did your cultural background make to your experience of coming out? Non-religious and secular, mostly middle-class culture, I think that it made people quite unbiased and accepting, I've gotten quite a good reception. I haven't told everyone about being gay yet, though.
What does the concept of the closet mean to you?: It's about people falsely assuming who you are. I have a closet with two doors, andd it is frustrating, because i want to jump out of the second one imideately (telling I'm gay), but none will understand if I don't start with the first (telling I'm transsexual), and some won't understand even if the first one is wide open.
What advice would you give someone wanting to come out?: Make sure to select a person you think will react well to tell first, they can be of support telling others. Don't expect it to be perfect, it never is. And be prepared for a bad reaction. However, many people will probably surprise you by being supportive even if you didn't count on it.
If you could do it all again, would you do it any differently? If so, how?: I'd rewrite the text I wrote when I came out to my teachers and my class, it isn't accurate enough to suit my taste, and I feel like I tried to present myself as more masculine than necessary. Now when I'm better educated, I feel surer in myself, and knows I don't need to reassure people of my manliness, I'm a/an femme/androgyne gay guy after all, I've always been one, and i want them to see me as one, not as some really macho and butch guy.
Frågorna är från: Coming Out Stories
Gender: Male.
What did you come out as (gay, bi, transgendered, use any terms you like here)? Transsexual, gay.
What other words would you use to describe yourself? I use a lot of words to desribe myself, to tell them all here would take too much space.
How old were you when you first realized your identity? Gay, 11. Transsexual, 16.
How old were you when you first told someone? 16.
Did you plan it? If so, how? I sent an email (both times).
What made you choose that person to tell? First because I didn't know the person, then because that person knew I was transsexual and therefore would understand what i talked about.
Can you remember exactly what you said? Transsexual: I, myself, am pretty sure that I am transsexual, something that has occurred to me recently, when I found information about what transsexual really meant. Gay: I'm coming out to you once more, and confess that I'm homosexual. I mean I'm attracted to guys. I know that I should have had a guy's body, but I still want a boyfriend, not a girlfriend.
How did you feel?: Incredibly happy and relieved.
What was the person’s reaction?: The person was really nice and supportive.
What was your relationship with the person like afterwards?: We got to know each other (and continued to do so).
What’s it like now? We're friends.
If you’ve been outed unwillingly, who did it?: I've outed myself quite unwillingly, since I was in a strange mood and very tired.
What happened?: We were supposed to pick a film from a list and analyze it from a philosophical perspective, and the film "Boys don't cry" was among them, and I thought in dismay: "Oh no, why that film? I don't want anyone to write about it, I don't want anyone to call him (Brandon) she or woman, and they surely will!" I started crying and happened to tell the philosophy teacher about it.
What were peoples’ reactions? Quite calm, but he corrected me when I called Brandon him, because he hadn't gone through a "sex change" (I hate that word so much), the self-righteous arrogant ass! It's me who's the transsexual here: I think I'm the one that knows best about trans issues. I still feel annoyed by it, I didn't explainhow direspectful and ignorant he was, beacuse I was too upset.
If you’ve experienced homophobia etc, please give an example. Not homophobia or transphobia directed at me precisely, but our whole culture is bathing in it, especially transphobia. One of the first things we learn to laugh at is a "man in women's clothing", believe me, just watch television. And I recall how angry i felt when I was twelve and heard the other guys starting to use "fag" and "faggot" to insult one another.
Since coming out, how “out” are you in the following areas of your life:
Educational institution: Out to everyone, save two people, as transsexual, a few knows that I'm gay.
Family: Parents only.
Friends: Everyone (one might not know that I'm gay, but I've given lots of cues about it).
What does being out mean to you? It means being able to breathe, to relax, to not feel like you're deceiving the world. Being able to speak freely about every-day problems, to tell people openly what attracts you.
What differences, if any, did your cultural background make to your experience of coming out? Non-religious and secular, mostly middle-class culture, I think that it made people quite unbiased and accepting, I've gotten quite a good reception. I haven't told everyone about being gay yet, though.
What does the concept of the closet mean to you?: It's about people falsely assuming who you are. I have a closet with two doors, andd it is frustrating, because i want to jump out of the second one imideately (telling I'm gay), but none will understand if I don't start with the first (telling I'm transsexual), and some won't understand even if the first one is wide open.
What advice would you give someone wanting to come out?: Make sure to select a person you think will react well to tell first, they can be of support telling others. Don't expect it to be perfect, it never is. And be prepared for a bad reaction. However, many people will probably surprise you by being supportive even if you didn't count on it.
If you could do it all again, would you do it any differently? If so, how?: I'd rewrite the text I wrote when I came out to my teachers and my class, it isn't accurate enough to suit my taste, and I feel like I tried to present myself as more masculine than necessary. Now when I'm better educated, I feel surer in myself, and knows I don't need to reassure people of my manliness, I'm a/an femme/androgyne gay guy after all, I've always been one, and i want them to see me as one, not as some really macho and butch guy.
Frågorna är från: Coming Out Stories
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
